Vad ska man sätta för ord på detta

Vissa dagar har jag extra mycket ont i hjärtat när allt bara blixtrar förbi i huvudet. När jag går in i bloggen och läser alla inlägg som jag skrev när jag fortfarande var tillsammans med honom. Allt som vi gjorde tillsammans och alla planer. Hade inte den minst aning om att det skulle sluta såhär – när jag satt och skrev de där inläggen. Jag trodde verkligen att vi skulle bo ihop en dag och bli lyckliga. Allt är så konstigt.

Rensade datorn idag på morgonen, eftersom min hårddisk på datorn är röd, alltså nästan helt full. Så tog bort massor av gamla mappar och hittade en mapp med gamla MSN konversationer. Helt galet. Gamla goda MSN messenger haha. Men såklart hittade jag konversationer där också, från 2011. Så himla jobbigt. Varför läser man ens sånt. Gör sig själv lidande.

Såklart är det fortfarande jobbigt än. Jag skriver eftersom jag inte pratar om det. När ska allt kännas bra igen? Det kommer att ta jätte länge. Det har ju redan gått 7 månader. Vad fort tiden går? Känns som man inte har kommit någon vart, men det tror jag att man nog har.

Avslutet var så himla dåligt. Men är ett avslut någonsin bra? Det kunde ha varit bättre än ångestattacker i sängen och två gråtande personer som inte ville lämna varandra, och skildes ifrån varandra i tron att vi skulle träffas igen. Som en kniv i hjärtat. Blir gråtfärdig.

Även fast jag skulle vill springa till honom, hoppa på ett plan. Så är det något som hejdar mig. Vårt förhållande har verkligen varit bra, men jag har ändå varit ledsen och besviken, väldigt många gånger, och jag är väldigt rädd att man skulle falla i samma mönster igen. Jag har svårt att tro att saker skulle kunna bli bättre. Det är därför jag kämpar emot allt. Alla gånger man har velat ringa personer, men låtit bli, alla gånger man velat skriva med personen, men låtit bli. Jag låter bli hela tiden, jag tvingar mig själv. För jag vet inte om det skulle bli bra.

I situationen vi är nu så skulle det nog inte bli bra. Inte om jag inte får allt det där som jag önskar och vill ha. Jag vet inte om han och personerna runt omkring mig där nere skulle kunna ge mig det. Jag blir bara ledsen och besviken när jag hela tiden försöker, men knappt får något tillbaka. Så känns det många gånger.

Skulle vilja stänga av alla meddelande och chattfunktioner på mobilen eftersom man är svag och tror att personen ska bry sig om en och skriva hela tiden, men så är det inte nu. Som när man försöker skriva och bara får korta fåordiga svar tillbaka, hur ska man vara ”vänner” när bara en försöker. Jag känner mig nedtrampad. Fattar inte varför jag försöker (i mitt inre). Vill inte båda prata så är det ingen idé. Men jag blir ledsen. Över hela jävla situationen så jag bara vill gapa och skrika.

Jag önskar man kunde bosätta sig på en liten paradisö där det inte fanns något att bekymra sig om. Där alla kände varandra och alla var glada och umgicks. En egen liten värld där det knappt fanns några invecklade problem. Inga kärleksproblem och skit. Någonstans där min hjärna skulle få ro.

Nu ska jag på ett gympass, det ska bli kul. Något som rensar bort alla tankar, för en liten stund.