Äntligen av med honom

Häromdagen när jag öppnade Facebook såg jag en uppdatering från en av mina vänner: “I ett förhållande”. Jag klickade på de efterföljande kommentarerna och såg att de pratade om Hampus. “Nu kan du och Hampus kamma hundar tillsammans!” stod det (hon jobbar med hundar). Först stack det till i hjärtat, som en reaktion man inte kan hjälpa när man får svart på vitt att man förlorat någon (egentligen är det ju han som förlorade mig för ett par år sedan, men det vet ju inte hjärtat). Men sekunden efter blev jag överlycklig. Äntligen kunde Hampus kanske bli lycklig? Börja något sorts nytt liv. Hon kanske skulle kunna fixa jobb åt honom? Skulle han sedan börja hota med självmord igen så var det ju snarare hon som skulle få ta itu med det. Jag gillar henne som person, hon är schysst. Men jag vet att hon och Hampus är väldigt olika och undrar hur länge det kommer hålla. Sedan är Hampus egentligen långt ifrån mogen för ett förhållande. Den syn han har på kärlek är bara så… fel. Helt beroende av tjejen, kan inte existera på egen hand. Meeeen, det är ju inte mitt problem längre! Gud så skönt att slippa, ett alltför långdraget problem är äntligen ur världen. Jag drog en stor suck av lättnad och berättade sedan för Adrian som även han blev väldigt lättad.

Jaha, då var det väl bara att önska det nya paret lycka till och ha så kul. Om jag ändå kunde vara en fluga på väggen…