En julkrönika, finglögg och godis
I lördags hade vi ett julreportage i Barometern och Smålandsposten, med blandade godsaker att laga och ge bort kring jul. Eller ännu bättre - att laga och behålla själv. Recepten är på Olofs grymma glögg (rekommenderas varmt, i år på adventsfikat var folk knappt ens intresserade av att prova årets lavendelglögg till förmån för Olofs finglögg), hemmagjord Baileys (snuskigt gott!) Livs populära saffranscheesecake och sist men inte minst vaniljkolor med havssalt. Det receptet hittar ni här, jag har arbetat om det och förenklat det, så nu är det mycket lättare att göra smaskig kola än det var förra året.
Här kommer krönikan:
Med följande erkännande riskerar jag väl att tappa all form av respekt som matskribent, men jag är faktiskt inte så där väldans mycket för julmat. Jag gillar idén med traditionsenliga rätter som dukas fram på rödbeklädda bord varje december den 24:e, men det är nog mer själva traditionen framför smakupplevelsen som jag uppskattar. För det är just det som julen till stor del handlar om - traditioner. Alla har sina egna traditioner och personliga uppfattning om hur julen ska firas. För en del är det inte jul utan grönkål, Kalle Anka och risgrynsgröt, medan det finns andra som är precis lika nöjda med varmkorv och saft. Riktigt så illa är det dock inte med mina mattraditioner kring jul, jag tycker till exempel väldigt mycket om köttbullar, prinskorv och vörtbröd. Jag skulle dessutom vilja hävda att där jag brister på patéfronten, där tar jag igen på godisfronten.
Från och med i år kommer det att skapas helt nya jultraditioner här hemma. För ungefär ett halvår sedan blev jag mamma, och livet förändrades radikalt. Jag är fortfarande samma person, men ingenting kommer någonsin att bli som förr. I år är det min dotters första jul, och från och med nu kommer mina jular att handla om att försöka skapa så fina julminnen som möjligt för henne. Den här julen lär hon dock ha lika få minnen av som hunden i huset verkar ha av att ha ätit middag, och det gäller förmodligen nästa jul också. Men sedan, när hon börjar minnas sina jular, vill jag att hon ska minnas dem med glädje. Jag vill att hon ska se fram emot mandelmusslorna från gammelmormors recept, den hemkokta vaniljkolan och sin mammas köttbullar. Låt oss hoppas att hon inte väljer att bli vegan. Vad jag vill ha sagt är att jag hoppas att hon kommer att uppskatta de traditioner jag har med mig från min egen barndoms jular, så mycket att hon själv kommer att vilja föra dem vidare, i alla fall delar av dem. Sedan vill jag såklart också att hon ska skapa sina egna jultraditioner. I alla fall så länge de inkluderar hennes föräldrar.
Här kommer krönikan:
Med följande erkännande riskerar jag väl att tappa all form av respekt som matskribent, men jag är faktiskt inte så där väldans mycket för julmat. Jag gillar idén med traditionsenliga rätter som dukas fram på rödbeklädda bord varje december den 24:e, men det är nog mer själva traditionen framför smakupplevelsen som jag uppskattar. För det är just det som julen till stor del handlar om - traditioner. Alla har sina egna traditioner och personliga uppfattning om hur julen ska firas. För en del är det inte jul utan grönkål, Kalle Anka och risgrynsgröt, medan det finns andra som är precis lika nöjda med varmkorv och saft. Riktigt så illa är det dock inte med mina mattraditioner kring jul, jag tycker till exempel väldigt mycket om köttbullar, prinskorv och vörtbröd. Jag skulle dessutom vilja hävda att där jag brister på patéfronten, där tar jag igen på godisfronten.
Från och med i år kommer det att skapas helt nya jultraditioner här hemma. För ungefär ett halvår sedan blev jag mamma, och livet förändrades radikalt. Jag är fortfarande samma person, men ingenting kommer någonsin att bli som förr. I år är det min dotters första jul, och från och med nu kommer mina jular att handla om att försöka skapa så fina julminnen som möjligt för henne. Den här julen lär hon dock ha lika få minnen av som hunden i huset verkar ha av att ha ätit middag, och det gäller förmodligen nästa jul också. Men sedan, när hon börjar minnas sina jular, vill jag att hon ska minnas dem med glädje. Jag vill att hon ska se fram emot mandelmusslorna från gammelmormors recept, den hemkokta vaniljkolan och sin mammas köttbullar. Låt oss hoppas att hon inte väljer att bli vegan. Vad jag vill ha sagt är att jag hoppas att hon kommer att uppskatta de traditioner jag har med mig från min egen barndoms jular, så mycket att hon själv kommer att vilja föra dem vidare, i alla fall delar av dem. Sedan vill jag såklart också att hon ska skapa sina egna jultraditioner. I alla fall så länge de inkluderar hennes föräldrar.
More posts from
