Mina senaste tankar om kärlek och relationer
Häromdagen satt jag i baksätet på en bil. Tittade upp och såg mig själv i backspegeln. Började då fundera på om jag ser annorlunda ut nu när jag är mamma jämfört med förut. (Numera delar jag in mitt liv i två delar; innan M och efter M.) Jag tyckte kanske att jag såg lite, lite annorlunda ut. Det har delvis naturliga orsaker, och har inte bara att göra med att jag har blivit mamma. Men i övrigt syntes ingen förändring. Har jag egentligen förändrats sedan Miriam kom?
Det jag kom fram till är en enda sak. Jag har fått en ny glädje i hjärtat.
Att bli mamma har för mig varit en känslomässig resa som bäst kan liknas med att bli förälskad. Ja, för den har egentligen ingen rim och reson, den kärleken som jag känner. Vilket är typiskt när man är kär. Sedan Miriam kom är det som att jag har fått så fruktansvärt mycket att förlora. Att läsa om andras barns missöden, det klarar jag inte. Den smärtan, när Miriam dyker upp i fantasin istället för det hemska exemplet från någon annans verklighet, den förstår inga gränser. Därför lägger jag bara ett lock på tankarna när jag hör om sånt.
Jag har gjort några antaganden. Och de är att jag förmodligen inte kommer att känna samma sprudlande kärlek till Miriam när hon är i 1. treårstrotsen eller 2. tonårstrotsen. (Om hon nu hamnar i några trotsar.) Eller vid andra tillfällen då vi helt enkelt inte är på samma nivå.
Men då hoppas jag verkligen att jag kan agera utifrån det jag vet: att kärlek inte bara handlar om känslor.
Det handlar minst lika mycket om vilja och handling. Och på lite vilja kommer man ju långt, eller hur? Tänk då hur långt man ska komma på massvis med vilja! Sen behövs förstås fler saker också. Förutom en förmåga att lära sig, ta hjälp och kämpa, behövs också sånt som är essentiellt i en relation. De saker jag har kommit fram till hittills är:
- Tålamod
- Humor
- Att prata
- Att ge och ta emot förlåtelse
- Närhet
Vad tycker och tror ni är viktigt i (långvariga) relationer? Dela med er vettja!
More posts from
