Om att livet inte är så lätt just nu.


Om ni undrar varför jag är så tyst, så är det för att jag genomgår något av en slutet-av-tvåan-kris. Jag är, som ni vet, egentligen ganska positiv (även om det tar emot att använda det ordet efter att ha läst fantastiska Eld, ha). Men de senaste veckorna, sen jag kom hem från Lund, har varit så vidriga att jag knappt står att känna igen. Kort sagt: jag stressar ihjäl mig. Långt sagt: vi har så fruktansvärt mycket att göra i skolan, och det gör mig galen. Jag har alltid varit en sån person som trivs ganska bra med mycket att göra, som presterar bäst under stress, och som kan hantera många saker på samma gång. Men det är som att någon avgörande energi inom mig bara försvunnit, tagit slut, och utan den orkar jag ingenting. Det är inte min vanliga kommer jag få MVG i allt-nervositet, den försvann för länge sen. Det är mer… kan jag överleva som gymnasieavhoppad-känslor. Det blir inte lättare av att jag – trots att jag vet att man inte ska – jämför mig med alla runtomkring. Mina klasskompisar har lika mycket att göra som jag, och många av dem får högre betyg, men ändå lyckas de på något sätt upprätthålla ett socialt liv, politiskt engagemang, intressen och sidoprojekt. Och så tittar de lite uppfordrande, alternativt lite irriterat, på mig och frågar ”men Greta, är det så mycket egentligen? det är väl bara att sätta igång, du brukar väl inte va den som klagar? om man bara bestämmer sig för att få det gjort så går det snabbt!” MEN NEJ. Jag kan inte. Det gör det värre att folk säger det för det får mig att känna mig sämre som inte klarar det. Om jag får höra det en gång till går jag sönder för jag har ingen ork kvar, jag vill inte ha pluggtips och klämmiga tillrop, jag vill ha kramar och choklad och studenten. Jag vet inte hur de klarar det men jag klarar det inte. Det enda jag orkar ta mig för när jag inte pluggar är att läsa, för det är så eskapistiskt underbart att få komma in i någon annans värld en stund. Det har gått för långt när man går under en byggställning och tänker att det skulle inte vara så jobbigt om den rasade ner över mig nu, om jag inte dör kanske jag iallafall hamnar på sjukhus och slipper lämna in några uppgifter. Jag kommer inte hoppa av gymnasiet, det vet jag ju ändå någonstans. Jag är kanske rädd. Eller bara rationell. Men det är helt nya känslor för mig, och de gör mig så ledsen och trött och besviken. Ska skolan va såhär. P.S. Om någon i min närhet läser detta och känner sig påhoppad av det där med att jag jämför mig med er, snälla, gör inte det. Tycker om er allihop. Ibland är det bara svårt. D.S. P.S.2. Jag skulle egentligen kunnat skriva detta i min dagbok, men någonstans är det kanske bra att ni får se att inte ens jag alltid är Pollyanna. Och att ni inte är ensamma om att stressa ihjäl er. D.S.
  • Love
  • Save
    Add a blog to Bloglovin’
    Enter the full blog address (e.g. https://www.fashionsquad.com)
    We're working on your request. This will take just a minute...