Mellan stolar.

De första åren i Abbes liv var vi otroligt mycket på sjukhus och hos olika specialister, det vet ni redan. Och jämfört med den tiden så är det inte mycket sjukhusspringande att tala om egentligen numera. Det är skönt. Men ändå. I förhållande till en normal familj (vad nu det är?) så är det sjukt många kallelser som dimper ner i vår brevlåda. Så många att jag har börjat röra till det lite och faktiskt missat ett par besök på sista tiden.

Och att vissa besök krockar så att man måste boka om, eller att någon på sjukhuset får förhinder, gör inte saken lättare. Det är kallelser hit, avbokningar dit, en remiss här, en uppföljning där så att det bara snurrar i huvudet till slut. Hela köksbänken är full av vita kuvert med Västra Götalandsregionens logo. Gaah!

Det skulle behövas 20 poäng logistik på universitetet för att palla att vara förälder till ett barn med en diagnos. Minst.