Northern & Western Highlands

Destillerierna i Northern Highlands är nästan alla belägna vid Skottlands östra kust, från Inverness och norrut tills kusten tar slut i norr. Northern Highlands-whisky är ofta fyllig, mild och söt, och verkar få allt bättre renommé.

Vi var hemma hos Jöran den här gången och som vanligt hade han bullat upp flaskor, glas, souvenirer och annan memorabilia så att det kändes som om man befann sig i ett whisky heaven.

Först ut på plan var Balblairs 10-åriga. Det är Gordon & McPhail som numera buteljerar destilleriets enda egna utgåva. Balblair är ett av Jim Murrays favoritdestillerier. Riktigt varför förstod vi inte när vi hade smakat den 10-åriga. Den upplevdes som frisk men spritig, med inslag av citrus. En bra sommarwhisky, men inte i klass med exempelvis Tamnavulin, kom vi överens om.
(Är ni på jakt efter en förstklassig sommarwhisky är Smith's Glenlivet 15 yo med den gröna etiketten ett bra tips. Finns hos Juuls för 495 DKK).

Därefter testade vi Balblairs 16-åriga, som var fylligare, nötigare och mer komplex än den 10-åriga.
Glen Ord är en whisky, som på mer än ett sätt har kommit lite i skymundan. Man har egentligen ställt till det lite för sig själva, genom att skifta mellan olika namn; Muir of Ord, Glenordie, Ordie, Glen Oran och Ord. Det var lite symptomatiskt när ägaren Diageo i början av 2000-talet tog med whiskyn i sin "Hidden Malts"-serie. Den 12-åriga var lika frisk som Balblair, men rundare och fylligare och med längre eftersmak.

Alldeles intill Glen Ords destilleri ligger ett enormt mälteri, som förser Diageos norra destillerier med malt. Kapaciteten ligger på 540 ton per sats!

Kalle hade med sig en Connoisseurs Choice-variant av Teaninich från 1991. Liksom Glen Ord är Teaninich en lite förbisedd whisky från norra högländerna som ägs av Diageo. Den används främst för blended-produkter och har tidigare enbart buteljerats av oberoende buteljerare. "Terpentin" var någons spontana kommentar. Den var kryddig, lite mer munuppfyllande men också mer astringerande än Balblair och Glen Ord. Teaninich finns även i "Flora and Fauna"-serien och i Diageos kvalitetsserie Rare Malts.

Teaninichs närmaste granne är Dalmore eller The Dalmore som den heter officiellt. Världens dyraste whisky hittills är en 62-årig Dalmore som såldes 2002 för 330 000 kr. Lite billigare är Dalmores 12-åriga som man beställa på Systembolaget för 389 kr. Tung, mjuk, mild, fyllig och söt med apelsinkaraktär.
En av de mest prisvärda standardwhiskyna på marknaden.

Chefsblender på Whyte & Mackay, som äger Dalmore, är den legendariske Richard Paterson. Det är han som ligger bakom experimentet Cigar Malt, som var Olles bidrag för kvällen. Den är ett resultat av två tredjedelar olorosofat och en tredjedel bourbon-fat och speciellt framtagen för att passa till en tjock Havanna.
Doften var stor och söt, smaken kraftig, rund och mjuk med inslag av apelsin och choklad. Om man inte har någon cigarr liggande därhemma så passar den mycket bra till mörk choklad...
Sedan testade vi ytterligare två Dalmore: Black Pearl 12 yo Special Cask Finish Malmsey Madeira, som var ganska lik den vanliga 12-åriga, men naturligt nog mer "vinig" i smaken, och Dalmore 11 yo Adelphi, med inslag av sherry, sviskon och plommon.

Old Pulteney är det nordligaste destilleriet på det skotska fastlandet, och har alltid varit känt för den speciella sältan i whiskyn. Denna, i kombination med lätta havsdoften och bilden av en fiskekuttern på flaskan, gör att man får väldigt många marina associationer. Den 12-åriga Pulteney har en mjuk kropp, oljig konsistens och en lång eftersmak, och så den där sältan som gör att man antingen är för eller emot Old Pulteney.
Destilleriet är lite excentriskt. Man har bl.a. några av branschens märkligaste wash stills, med en jättestor bula ovanpå den runda basen.

Vi smakade även en 16-årig Old Pulteney från 1991, en cask strength-variation med en alkoholstýrka på 57,6 %. Denna var naturligtvis mer spritig i doften, och kraftigare och rivigare i smaken.

Brora är ett legend-omspunnet destilleri, nedlagt sedan 1983. Den 30-åriga Brora är en sådan klassiker, som man önskar att man skulle få prova någon gång. Allt som heter Brora är dyrt och därför var vi tacksamma över att Jöran ville bjuda på några droppar av Brora Signatory 1981 Vintage och Brora Connoisseurs Choice 1982. Den förra upplevdes faktiskt som "sjuklig" av någon... inslag av eter, kryddor, sherry och salt. Den senare var sötare och mindre medicinal. Vi hade kanske väntat oss lite mer av Brora.
Vi hade även tänkt ha med Western Highlands, men denna del av provningen blev mindre av naturliga skäl. Per Ellsberger listar i sin "Skotsk Maltwhisky" sju destillerier såsom varande från de västra högländerna. Men av dessa existerar endast två, Ben Nevis och Oban, i våra dagar. I Michaels Jacksons "Maltwhiskyguide" räknas även Loch Lomond och Glengoyne som destillerier från västra högländerna.

Loch Lomond är ett destilleri som har en enorm kapacitet. med en kapacitet på 10 miljoner liter om året, att jämföra med ett stort destilleri som exempelvis Glenmorangie, som har en kapacitet på 4 miljoner liter. Man har en del egna märken, som Inchmurrin, Croftengea och Old Rosdhu, men det mesta av whiskyn går till blended-industrin och till snabbköpskedjors egna märken; Marks & Spencer, Sainsburys etc. Loch Lomond finns både som single malt och som blended. Vi testade malten och den var parfymerad och lite insmickrande, "bersåwhisky", definitivt mer Tintin än kapten Haddock...

Oban Distillers Edition ( 1991) är en whisky som jag själv är förtjust i. Söt och oljig, med en hel del peppar som krydda. Men den försvann lite i mängden den här kvällen. Vissa whiskies mår bäst av att avnjutas som solitärer utan konkurrens.

Ni har kanske lagt märke till att den mest kända whiskyn från norra högländerna saknas i uppräkningen ovan. Ingen fara, nästa gång blir det Glenmorangie för hela slanten....