Old Touch

Old Touch i Stockholm, för två år sedan.
Här har det varit tyst. Har haft ett par ganska jobbiga veckor. Min datorskärm gick sönder (måste ha stampat på datorn på något vis), blev attackerad av en man när jag gick hem från jobbet en kväll (vilket har lämnat mig med grov panik varje gång jag slutar sent, men tar numera alltid med gympadojorna så jag kan springa hem under sådana dagar), och så jobbar jag livet av mig, sex eller sju dagar i veckan.
Får ångest över att jag gav upp kurserna av tidsbristen. Tänkte att min C-uppsats var så, så bra. Hade efterforskat och läst i veckor, blev ekstatisk när jag insåg att ingen hade gett sig in i ämnet så pass djupt som jag hade tänkt göra. Nu blir den inte ens av. Är bara så himla, himla besviken på mig själv, samtidigt är det inte mitt fel, eller så är det det, och åh, vad vet jag.
Läste igenom min dagbok och det jag skrev som nyårslöften förra året. Hade lovat att jag skulle skriva klart något förra året, en roman. Den har aldrig riktigt påbörjats, så jag gav samma löfte i år (litade inte helt på mig själv, så jag sa till Dario att om han skriver en novell så skriver jag en roman, det blir som en tävling, och sedan skulle vi läsa varandras texter i slutet av året - skall man bli förvånad över att ingen av oss har börjat?).
Det är så tragiskt att vara så fruktansvärt besviken på sig själv. Känna att man har något, men att man inte kan ge utlopp för det. Hade jag verkligen suttit med alla papper under alla kvällar efter arbetet så hade jag väl kunnat skriva klart den där uppsatsen, börjat på den där romanen, målat en oljemålning eller vad som helst! Istället
spenderar jag den tragiska tiden jag har på att stampa sönder min dator och råka ta båda hemnycklarna så att herr sambo blir innelåst hela dagen.
Hela det här sättet att leva på är ett sådant slöseri med tid. Det är som att jag, eller vi, väntar på att något omsvepande skall hända som ger oss en chans till att använda vår kreativitet, och intalar oss själva att det som är nu bara är en tidsfördrift tills det sker. Så är det inte. Jag fyller tjugotre i år, och jag är trött på att vänta.
Nu sätter vi igång. Genast!
Jag behöver pepp. Skicka mig ett mail, eller en kommentar, säg att jag är uppskattad, tack. Det behöver jag.

It has been quiet around here. I've had a couple of pretty tough weeks. My computer screen broke down (must have stepped on it in some kind of way), I got attacked by a man as I walked home from work one evening (which have left me with serious panic attacks every time I work a late shift, I'm always wearing my sneakers so that I can run home from the bus during those days). I'm working like an iditot as well, six or seven days a week.
I feeel bad about giving up on my university courses due to lack of time. I thought that the last essay I was about to write for my bachelor's degree was so, so good. I worked for weeks with the research, and got a feeling of ecstasy as I realized that no one had studied the subject as deeply as I intended. It seemed spot-on! Now, I won't even write it. I'm so awfully disappointed with myself.

I read through my diary and the last year's New Year's resolutions. I had promised to finish a novel, but I haven't even started on it. I made the same promise this year, and well, it looks like i've saved it for yet another year.

It is so tragic to be so terribly disappointed at yourself. To feel like you can do something, but you just don't. I suppose I could have written my essay during my free evenings, or write on the novel, or paint an oil painting, or whatever! Instead, I spend the tragic hours stepping on my computer screen and accidentally take both of the keys to the apartment so that my partner gets locked inside all day.

This whole way of life is such a waste of time. It's like I, or we, are waiting for something to happen that will give us a chance to really use our creativity, and we keep telling ourselves that the time now is only pastime we're playing with until it's actually happeing. It won't. I'll turn twenty-three this year, and I'm bloody tired of waiting.

I need to do something. Now!

I need some motivation. Hit me with your encouraging words!