Tucktick

Väska, Blus
Tacktacktacktacktack för alla fina ord, både i mail och i kommentarsfältet! Blev så glad i det krampande hjärtat! Behöver pepp mer än någonsin just nu!
Skall pallra mig till biblioteket så snart jag kan och låna en bok jag har varit sugen på ofantligt länge; The land that never was! Sist jag letade efter den var för ett par månader sedan på Foyles i White City , när den inte fanns inne så kikade jag på Penguin's Classics 2013, med världens bästa omslag. Höll i Moby Dick när en karl kommer fram till mig och frågar om jag läst den, han försöker senare inleda en konversation och jag börjar få panik. Drar en ursäkt och rusar till en annan hylla. I efterhand reflekterade jag över om han bara ville vara trevlig, och om jag själv varit ohyffsad. Känns så jäkla trist att man inte kan ha en konversation med en främling som är en man. Att alltid vara rädd för att han kanske vill något mer än bara prata, att vara rädd att han ska få fel vibbar. Att man väntar på rätt tillfälle att så fort som möjligt berätta att man har en partner, men liksom inleda det på ett relevant sätt; "jaja, min partner gillar också den där boken". Vid tre tillfällen då jag har vandrat omkring själv på gatorna här i London så har någon himla karl sprungit upp till mig. Det är något med luften här. Vid ett tillfälle väntade jag på min pojkvän vid Picadilly, varav en kortvuxen snubbe går fram, kommenterar mitt utseende (som om jag frågat om hans åsikt?) och börjar prata om vädret. Måste ju stå kvar och vänta, så jag försöker svara drygt, tills han till slut, utan någon som helst anledning, kramar om mig hårt och inte släpper mig. Rycker mig loss och berättar att jag måste gå, tänker att jag kan vänta på andra sidan av fontänen och hoppas att han inte följer efter. Han stannar mig igen genom att berätta om hur vackra svenskor är, svarar att "jaja, visst, vackra som fan", och han drar i min arm och börjar kyssa den! Vad fan i helvetet! Vid det laget ryter jag att min pojkvän kommer när som helst, och att det nog är bäst att han drar åt helvete; varav han säger (ordagrannt!) Boyfriend? Oh gosh!!, för att sedan kuta för sitt liv.
Intressant det här med att han inte kan ta mitt nej, men att han kan ta min partners nej innan dem setts.
Till en annan poäng; varför skulle jag ens vilja tala med en karl? Karlar är för mig totalt ointressanta. Har inget gemensamt med karlar. De har av bitter erfarenhet dålig smak på litteratur, konst och allmän livsnjutning (typ mousserat vin). Dessutom klär dem sig för jävligt! (läser min karl det här så skall jag tillägga att han är ett undantag. puss)
(går till överdrift, men det är åtminstone 80% sanning!)
Tacka vet jag brudar. Ser ni mig stå i en bokaffär så får ni mer än gärna komma fram och talas vid.

Bag, Blouse

Thank you Thank you Thank you Thank you Thank you for all the kind words , both email wise and in the comment section! I need comfort, more than ever right now !

I'll try to get to the library as soon as possible so that I can borrow a book I've wanted to read for a long time; The land that never was! Last time I was looking for it was a few months ago at Foyles, when I found out that they had not ordered the book into the store in about ten years - I started to look at the beautiful covers of Penguin's Classics 2013. I held a sample of Moby Dick when a man came up to me and asked me if I had read the book, later on he tried to start some kind of conversation and I started to panic. I made an excuse and rushed off to another shelf. In retrospect, I've thought that perhaps he just wanted to be nice, and that it was rude of me to not participate in his invitation to conversation (hoho it rhymes). But then again, it's not as easy as it may sound. It's so darn tragic that it is impossible for girls to have a conversation with a stranger that is a man. To always be afraid that he might want something more than just a conversation, to be afraid of giving the wrong vibes. To wait for the right time to tell the person that you have a partner; and wait for the right time to put it in a relevant context; "oh well, my partner likes that book too".

On three occasions men have walked up to me when I've been walking around alone in London. There's something about the air here. Once I waited for my boyfriend at Picadilly, whence a guy walks up to me, comment my looks (as if I asked about his opinion?), and started to talk about the weather. I had to stand there and wait, so I tried to get rid of him by giving him cold answers or completely ignoring him at times, until he, without any reason, hugs me tight and don't let me go. I got him off of me, and told him that I needed to go, thinking that I could wait on the other side of the fountain. He stopped me again by telling me how "beautiful Swedes are" (I swear, these men must have some secret meetings together to come up with the worst pick-up lines ever), I answer with a "Yeah yeah, beautiful as hell, bye", then he pulls my arm and starts to kiss it! What the bloody hell! By then, I'm pissed with a pisseness beyond the universe and start to roar about how my boyfriend will show up at any time, of which he replies (literally) "Boyfriend? Oh gosh!" and then run for his life. Interesting how he can't take my "no", but he can take my partner's before they've even met.

To another point: why would I even want to talk to a man? Men is completely uninteresting to me. I have nothing in common with men. From my bitter experience, they've got bad taste in literature, art, and general enjoyment in life (sparkly wine). In addition, they dress terribly.
(I might go over the top here, but it's 80% true!)

If you're a girl and see me stand in a bookshop, I'll be more than happy to speak to you.
That's it!