Inskolning och utveckling.

Att skola in min sårbara och överbeskyddade lilla bebis är allt annat än enkelt. Det har varit några riktigt förtvivlade dagar och jag har liksom känt att det inte är värt det. Kanske är han inte redo? Kanske är inte jag redo? Det senare vore väl det mest rimliga.
Men sen hände något. Edith som hittills bara ignorerat Edgars närvaro på kita tog plötsligt på sig ett stort ansvar att försvara, hjälpa, roa och trösta lillbrorsan. Och vilken skillnad det blev. Plötsligt har två problemfria dagar passerat utan att någon grät alls. Inte ens på vägen hem när känslor av framtidsångest och tvivel kan skölja över en när barnen plötsligt inte behöver en.
Ja ja, jag verkar ha lite väl mycket obearbetad separationsångest här. Jag ska ta itu med det. Snart. Jag lovar.

Och det här älskade och vilda barnet sliter och kämpar med språk och utveckling. Det går visserligen ganska långsamt, men ändå kan jag se några små men betydelsefulla framsteg. Särskilt när hennes empatiska och hjälpsamma sida syns mer än den mycket frustrerade och själviska sida som jag gissar att de allra flesta treåringar har som standard.
Men nu är det ju helg.
Min man ska åka bort och jag tänker inte ta på mig byxor en enda gång i onödan. Det blir nog bra.