Tid

Jag tror att tid är hemligheten bakom en god läkningsprocess. För mig har det inte gått så lång tid och allt är inte läkt. Små sår blöder. Andra sår spricker ibland upp. Jag är i mina ögon en ganska tolerant och öppensinnad kvinna. Därför kändes det inte så märkligt eller underligt att träffa den nya kvinnan i hans liv. Eller nya och nya. Hon fanns ju redan vid hans sida innan vi bestämde oss att säga hejdå. Att sitta ner. Lära känna varandra. Trampa på några ömma tår. Vara ärliga. Jag välkomnande henne i familjen. "Vi kommer alltid vara en familj och vill du vara med i den så vill jag att du ska känna dig välkommen. Älska honom högt och lågt. Jag kunde inte ge honom det men det är vad han behöver". Hon känner en annan man än den jag lärde känna. Men ändå är det samma man som vi delar på. Ett slags systerskap ska bildas mellan oss och vi verkar båda två genuint öppna för det. Men det finns fortfarande de där sakerna som jag aldrig kommer förstå. Prioriteringar och plötsligt ändrade löften. Precis när jag byggt upp lite förhoppningar. Lite trygghet. Då ändras allt och de där såren spricker upp lite. Blöder lite. Då behöver jag lite mer tid. Tid till att läka och slicka mina sår. Tid till att inte drunkna i bitterhetens ljuva hav. Tid till att ordna till det här jävla företeelsen som kallas för liv. Tid till att leva, inte bara överleva.