Tänka utan för boxen
Det är inte min starka sida ‘att bara göra saker’. Jag tänker 99% tiden att jag gör så mycket ändå att jag inte behöver hitta på saker på min lediga tid. Att sitta framför tvn och bara glo varje kväll, vardag som helg, är liksom okej. Ett tankesätt som säkert är väldigt vanligt men kanske inte så smart alla gånger.
Att hela tiden följa ett mönster, göra samma saker, säga nej till det mesta för att tänka att det förstör träning, sömn etc kan jag ibland känna är det tråkigaste sättet att leva sitt liv.
För det mesta är jag dock skitnöjd med det, jag vet att jag har koll på läget och vet att det är de små sakerna under hårdträning och tävlingsperioderna som gör att man presterar.
Men jag tror att vi alla mår bra av att vara lite spontana ibland, att inte alltid säga nej. Det är inte alltid hårdträning eller tävlingsperiod. Och det är viktigt att kunna slappna av också. Inte minst är den sociala biten betydligt mycket viktigare än vi elitidrottare ibland vill förstå. Vi ‘trivs så bra med oss själva’, har ni hört den förut?
Med det i tankarna hamnade jag hos grymma Ludwig Fleetwood i torsdags.
Han var snabb på bollen när han såg att jag var påväg upp till Sthlm att fråga om jag vill stanna för middag i Nyköping. Och bussen jag åkte med stannade ju till och med i Nyköping, så det är klart jag ville det :) Jag menar, hur kan man säga nej till Tacos med Ludde?
Vilket fick mig att konstatera att ‘det är nog dags att flytta hemifrån snart..’
Slutade med att jag sov kvar i deras gästrum och vaknade vid 06.40 för simning med en peppad grabb.
Och därefter hade jag en rätt fullspäckad dag med skola, IKEA, fika med Henrietta och Madde, simträning med Johan och bio middag med Madde!
I mitt huvud hade jag på tåget till Sthlm ställt in mig på en lugn dag, myskväll i mjukisbyxor och somna tidigt. För det är liksom standard en fredag. Det blev inte så! Och det är jag väldigt glad för.
Filmen vi såg hette The Skeleton Twins. Och den var verkligen riktigt bra.
Som någon som tittar på rätt mycket film så är det länge sen jag såg en film där man verkligen förstod, höll med och tänkte igenom det som hände under filmens gång.
Det är ingen skräckfilm, även om det kan låta som så. Utan den är mer drama och känns väldigt verklighetsbaserad. En ganska mörk film på många sätt men som jag sa: man känner igen sig och när man inte gör det så vill man förstå. Rekommenderar er starkt att se den!
