Business and pleasure

Jo, det har flugits. Det gick bra, tackar som frågar. Visst, flygningen var väl möjligen inte helt okomplicerad, av naturliga orsaker, men efter att min fru hade lyckats få tag på en bit choklad och en stor kaffe åt mig och den Famous Grouse-utmanade mannen bakom oss hade slutat kommentera varje replik i Bilbo högt för sin kompis så ordnade det upp sig. Jag är visserligen lite stel i nacken eftersom vår dotter somnade balanserad mellan det lilla brickbordet och mitt nyckelben, vilket fick en av flygvärdarna att föreslå att jag skulle lägga en filt på golvet mellan stolarna och låta henne sova där, varpå jag fick förklara att jag vid flera tillfällen har öppnat en läsk som legat och rullat runt på ett golv och vår dotter hade precis ätit och jag är ingen expert på sju månader gamla barn men jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kontanter på mig för att ha råd med risken att övriga passagerare skulle gå fullständigt Gamla Testamentet och kasta mig till valarna. Och sen visade det sig att det inte alls var det flygvärden hade föreslagit, och sen var det JAG som var sjuk i huvudet för att jag tydligen hade frågat om det var coolt att jag la mitt barn på golvet tvärs över Atlanten. Så, ja. Vår dotter sov där hon sov och jag sov som om jag hade blivit skjuten med bedövningspil mitt i en sidledsheadbangning sittandes i bakluckan på en Honda Accord.

Men, ja. Nu är vi hur som helst i Kalifornien, utan större missöden. Min fru ska hälsa på släktingar, vår dotter ska äta frukt, vår son ska gå på Disneyland och jag ska köpa keps. Jag ska även köpa en resväska som rymmer all keps. Än så länge har vi förstås mest gått runt och pekat på olika klockor och konstaterat att nu är det mitt i natten i Sverige, samt konstaterat att det finns väldigt många andra svenskar här och att de allra flesta av dem tycks ägna sig på heltidsbasis åt att ringa vänner och bekanta i Sverige för att få trycka in ”mmm, okej, men i alla fall: Här i ELLÄY så…” så många gånger som möjligt på fyrtiofem sekunder. Vår son har under tiden ätit den största glass han har sett i sitt liv nere på stranden runt hörnet från Hank Moodys lägenhet i Californication. (Själv har jag förstås sett större glassar, eftersom jag växte upp tjugo minuter från Helsingör där det fanns glassar som var vägarbeteskonsstora strutar täckta med choklad invändigt fyllda med gräddglass toppade med mjukglass toppade med jordgubbssylt som i sin tur hade begravt en sjukt stor gräddbulle som man hittade halvvägs, men om jag berättar det för vår son kommer hans hjärna smälta.)

Vår sons höjdpunkt på hela resan var annars passkontrollen när vi landade i USA, eftersom han fick träffa svinmånga uniformerade poliser där. Det var nu rent händelsevis min minstfavoritdel av resan av exakt samma anledning. Inte för att jag någonsin haft en enda anledning att vara nervös i just den situationen men jag är helt enkelt inte jättebra på passkontroller. Jag börjar svettas som om jag fått stryk med björkris och förlorar kontrollen över mitt centrala nervsystem och just den här gången hade min fru dessutom frågat mig på flygplanet om jag visste vad ”X” stod för i flygplatsnamnet ”LAX”. Jag visste inte, så hon frågade tulltjänstemannen när vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen. Han tittade ganska nedlåtande på oss och svarade ”International”.

Det hade förstås varit en utmärkt tid och plats för mig att hålla käft på.

Men nu gör ju säkerhetskontroller mig jävligt nervös, och när jag blir nervös vill jag liksom hålla konversationen flytande, så jag sa ”but excuse me, but there is no X in international”. Varpå tulltjänstemannen tittade på mig lite som om jag tilltalat honom med sifferkombinationer. Varpå jag blev ännu mer nervös och lite för ivrigt började förklara att a funny thing i Sverige är att ”Lax” kan betyda ”tusen” om man till exempel bor i Stockholm och kanske eller kanske inte säljer narkotika. Och sen förklarade jag att ”it is also a fish”. Och sen var jag i full färd med att gå in lite mer i detalj på de språkliga finurligheterna kring ”en lax lax” men då frågade tulltjänstemannen helt enkelt min fru om vi hade ”something to declare” och hon pekade på mig och frågade ”does that one count?”.

Men nu är vi i alla fall här.

Och glassen är helt okej.