Tinkerstoet Enya
Tinkerstoet Enya är verkligen härlig. Hon är social och söker min kontakt, hon kommer glatt emot mig i hagen och vill gärna kela. Som den unghäst hon är, testar hon lite gränser, men det gör henne ju ännu mera charmig i mina ögon. För att bara ha blivit riden ungefär 3 månader är hon fantastiskt duktig redan nu och det märks att hon är välhanterad och har gott förtroende för människor. Detta ger jag ägarinnan Jenny en eloge för!
Det är också skönt att Jenny har samma syn på hästhantering som jag själv. Ingen av oss vill exempelvis använda hästtäcken och om det går, vill vi gärna att hästarna ska få gå barfota.
Idag red vi ut en sväng så att jag kan lära mig omgivningarna. Det blev en fin tur. Min särbo Curt gick efter oss tillsammans med vår hund Zorro.Vid ett tillfälle ville han springa före för att kunna ta bilder på oss framifrån. Enya drogs med i språngmarschen och ville inte riktigt lyssna på mig, så jag fick dra runt hennes huvud för att få stopp på henne. Det gick ju bra det också.
Det är underligt, men jag tror jag aldrig varit rädd i sadeln. Ändå lärde jag mig rida utan skyddsväst som jag tycker är mer ivägen och gör mig otymplig, varför jag helst rider utan. Jag fick redan från barnastadium lära mig att om jag ramlade av skulle jag försöka rulla ihop mig som en boll och tänka på att skydda rygg och nacke. Hur kan man göra det när man har en stel väst på sig? Vissa västar gör ju ryttarna stela som pinnar!
Trots att jag som ung ofta red ganska busiga ponnies och hästar, har jag ändå hittills bara rasat av några få gånger. Det får mig att tänka på det gamla talesättet, att man inte är en bra ryttare förrän man ramlat av minst 100 gånger. I så fall har jag långt kvar. Och trots att det inte fanns skyddsvästar under min barn- och ungdom (...lika lite som det fanns hästtäcken...) var det aldrig någon av mina ridkompisar som gjorde sig allvarligt illa när de ramlade av. För det gjorde de.
Vid ett tillfälle tog jag för hög fart när jag skulle hoppa upp på min shettis varmed jag råkade göra en kullerbytta och landade på andra sidan henne. Min shettis vände på huvudet och stod och skrattade åt mig. Min syster ägde en nästintill omöjlig welsh, som var expert på att bli av med sina ryttare. De enda som kunde rida den bångstyrige var min syster och jag, han fick inte av oss hur han än försökte. Hans värsta trick var att med ryttare i sadeln ta sikte på en nässelhög som han lade sig ned och rullade i. Det var inte jag eller min syster som red honom då, utan en annan tjej.
En annan gång var det en russ-arab-korsning vid Älvkarleby Ridklubb som kastade av mig rakt in i en enbuske. Det var snö ute och jag landade mjukt så det var ingen fara.
En gång när vi tränade hoppning, vägrade min new forest vid ett hinder och jag flög över. Jag råkade stuka min handled, men det var allt.
Den sommaren då jag skadade mig i nacke och rygg, arbetade jag på en 4H-gård. Man hade lånat en kynnig islänning till gården över sommaren. Den visade ögonvitorna och sedan kom antingen en kick med ena frambenet eller en spark. För att kunna köra turridning för barnen på den islänningen, hade 2 ledare gått och lett hästen på vardera sida med ett grimskaft, lagom långt ut för att hästen inte skulle bli kunna nå dem med sina kickar med frambenen. En kollega ville rida ut på hästen. Det slutade med en flygtur rakt ner i ett dike bara ca 100 meter från gårdsplanen. När jag hörde om hur besvärlig hästen var, blev jag förgrymmad. Jag tränsade och sadlade honom och gav mig ut på en långfärd på ca 1,5-2 mil. Hästen försökte kasta av mig stup i ett, men jag höll mig kvar och tvingade honom framåt i kort trav. När vi kom tillbaka till 4H-gården efter ca 4 timmars kamp, sänkte han sitt huvud och stod och flåsade. Därefter kunde jag som enda ryttare sadla, tränsa och rida honom resten av sommaren utan att bli huggen eller sparkad.
Med dagens bildbevis insåg jag att jag antingen får banta eller skaffa större ridbrallor tills dess får det bli bilder bakifrån.
Visst är väl damen Enya charmerande??? Bakom står bästa kompisen Sanna som idag reds av Enyas matte Jenny.
Naturen är fantastiskt vacker i det område Enya med kompisar bor, med böljande landskap, lövträd, vilda djur och härliga stigar och grusvägar att ta sig fram på. Redan på vägen dit, stannade vi till för lite harungesafari, de lekte så härligt på stubbåkern. Vi hann också träffa på några rådjur.
Min särbo Curt var glad över dagens promenad- och språngmarsch och han hängde med bra där han travade på bakom oss.
De sista 2 årens sjukdomskomplikationer har förhindrat mig från att sitta upp i sadeln. Under den tiden har jag fått lägga min dröm om hästliv helt på hyllan, men nu börjar det äntligen vända till det bättre. Jag verkligen njuter av att få pyssla om Enya och rida henne. I morse vaknade jag med lyckorus vid tanken på att jag idag skulle få träffa henne igen. Det är verkligen - LIVSKVALITET!
