En midsommar i hästens tecken

Midsommaren har gått i hästens tecken. På midsommaraftonens förmiddag begav sig jag och min särbo Curt till stallet. Gårdens ägarinna Caroline föreslog att jag kunde rida deras lettiska halvblod Sanna och att Curt kunde prova Enya. Även om Enya är ett starkt tinkersto, mäter hon ponnymått och hon är ung - och Curt är lång och tyngre än mig. Därför fick det bli en lugn tur i skogen. Curt har inte ridit sedan 70-talet, så det var härligt att se honom på hästryggen. Fantastiskt bra gjort av honom, måste jag säga! :-)

Curt & Enya på midsommaraftonen. (Foto: Marianne Jordhén)

Idag valde jag att värma upp Enya genom att ta en kortare tur i naturen.

Redan på vägen ut talade hon om att hon tänkte konstra lite. Hon gnäggade efter sina kompisar, trippade och på vägen hem försökte hon trava för att snabbare komma hem. Därför fick jag konstra lite tillbaka; göra små volter, rygga och göra bakdelsvändningar på den lilla skogsvägen.

"Konstrar du, konstrar jag!", var mitt budskap till Enya.

Väl hemma igen, började jag jobba henne över cavallettibommar då Enya ännu inte lärt sig riktigt att parera med sina ben på rätt sätt. Vi varierade avståndet mellan bommarna för att hitta rätt avstånd för henne att kliva och trava över, men hon slog ändå i någon hov vid varje tur över bommarna. Hm...

En riktig cowboy eller cowgirl måste ju klara av att hoppa då de sitter i en westernsadel, eller? Jag har aldrig tidigare testat, så det ville jag prova. Curt och gårdsägarnas dotter Madde byggde ett lågt hinder åt mig. Det blev mest roliga små klumpiga skutt över men nu har vi i alla fall provat det. :-) Jag själv har inte hopptränat sedan jag var 16 år gammal så det är ett tag sedan. Nu är jag 47. :-)

Vid ett tillfälle fick jag upp henne i en kort galopp innan hindret, men precis innan hindret stannade hon av trots att jag manade på henne. Det där får vi nog finslipa lite på när jag sitter i en vanlig engelsk sadel.

Madde och jag i samspråk.

Därefter gymnastiserade jag Enya lite extra genom att rida i små volter, serpentiner och slalom i kort trav i båda riktningarna. Det gick riktigt bra! :-)

Ett sto som fått fång får vistas i paddocken när vi inte rider. Därför fanns det en del högar som jag kunde använda när jag red slalom med Enya.

Innan dagens ridpass var slut, var jag som ryttare genomsvettig. Detta var ett riktigt fyspass för mig såväl som för Enya. Men jag var jättenöjd, för jag märkte att Enya blev riktigt uppmjukad i båda sidorna och till slut var med på det jag ville att hon skulle göra. Visst gjorde hon lite krumsprång i början och vid ett tillfälle när hon sparkade backut och knixade till med kroppen i försök att få av mig, var det tur att jag hade starka ben och satt i westernsadel. Förhoppningsvis lär hon sig allteftersom att det inte är så lätt att få av mig som ryttare. Och förhoppningsvis klarar jag av att hålla mig kvar varje gång.

För varje gång jag sitter i sadeln, märker jag att jag minns alltmer från mina tidigare ryttarår liksom att jag håller på att hitta tillbaka till min balans. Jag har ju aldrig varit högre utbildad i ridkonsten men intresset har ju funnits där enda sedan barnsben, även om jag under många år levt utan häst och haft annat att göra. Men jag fick nog ändå en ganska bra grund att stå på. Det är kanske som med ridning som med cykling, att har man en gång lärt sig där, sitter kunskaperna i ryggraden kvar även om man gjort ett längre uppehåll. Jag minns mycket mer än jag faktiskt trodde - det känns som en stor seger. Och jag såg på midsommarafton, att även min särbo Curt minns en hel del, trots att det är över 40 år sedan han red sist.

För att befästa ledarskapet ytterligare, körde jag lite enklare kort markhantering ute på stallplanen innan vi pysslade om Enya och Sanna lite och släppte ut dem i hagen igen. Kommunikationen mellan mig och Enya går allt bättre och det känns jätteroligt att få rida en häst att utvecklas med! Tack Jenny för att du ger mig denna chans!!

När jag körde hem, kände jag hur trött jag var i låren efter dagens träningspass. Förmodligen kommer jag att få rejäl träningsvärk - men det har ju ingen dött av. Snarare känns det skönt att ha jobbat riktigt i sadeln.

Dagens fotografering har min särbo Curt Ögren stått för.