Ifall någon skulle se oss

Idag har Claudia blivit ompysslad, uppiffad och fått en miljard pussar. Jag vet att hon älskar när jag håller på med henne i evigheter så idag har jag ägnat fyra timmar åt bara, bara henne ♥ Nyfriserat hår, nyklippt hovskägg, massage, stretching, glansspray och vita lindor – för att gå ut och galoppera asset av sig i leran. It’s in the details, right

Jag och Klådis tog vår favoritrunda idag, igen. Den är verkligen helt underbar. Så bra och långa sträckor att hålla igång på, med perfekt underlag. Jag börjar alltid med att trava fram i, för Claudia, helt valfri form. Oftast blir det ökad trav med huvudet rakt upp och öronen bestämt spetsade framåt. Kanske inte det jag skulle önska, men är det trivsamt för henne, fine. Jag roar mig mest med att hänga med i den supersnabba lättridningen och flina åt hennes söta hovar som sprätter som bara den under oss. Sedan galopp i valfri form och valfritt tempo. Oftast lite för snabbt. Jag sitter i princip endast med en lätt sträckt tygel för att vara beredd på att bromsa om hon skulle bli rädd och kasta sig. Men annars skulle jag lika gärna kunna rida utan. Det lustigaste av allt – hon blir otroligt lösgjord av detta! Vilket för mig är väldigt konstigt. Men alla sätt är väl bra utom de dåliga.

Efter att ha värmt upp några kilometer försöker jag alltid samla ihop henne och få henne att aktivera bakbenen, vilket inte går så bra alla gånger när Claudia tycker att vi ska springa ett par kilometer till. Men idag, jag nästan grät av lycka. Hur framåt och snärtig som helst, men samtidigt med en bärig och rund form. Jag beundrade oss i skuggan som bildades av oss på åkern precis bredvid. Klapp på axeln till mig själv. Jag har faktiskt ett galet bra tålamod med Claudia och det kanske kan vara svårt för er att förstå genom text och fina bilder på en pluttinuttig ponny, men herregud alltså, när jag tänker tillbaka på våra år… Hon ska nog vara glad att hon hamnade hos mig till slut, för jag är verkligen beredd att offra allt för henne.

/Ingrid