Ett byte.
I onsdags åkte jag med Melvin till sjukhuset för att byta ut vår jättestora hostmaskin mot den nya, mindre. Lätt som en plätt.
Fast. Med mig hade jag alla små barnen och när jag kom till sjukhuset så var alla parkeringsplatser i närheten av barnsjukhuset upptagna. Det hjälpte inte att cirkulera. Jag fick ställa mig utanför en annan byggnad.
Jag gick ner med alla tre barnen till barnsjukhusets fik. Där lämnade jag Eldric med Melvin och instruerade dem båda om att de skulle sköta sig. Eldric fick inte klättra jättehögt och farligt och Melvin fick inte göra något som skulle kunna få hans huvud att ramla eller hans hand att komma bort från joysticken. Han kan inte på egen hand lösa något av det om det skulle hända. Eldric kan däremot lösa alla sina förbud helt på egen hand…
Allt det här fick jag med mig, själv, från bilen långt borta till avdelningen för sjukgymnastik.
Jag tog Odd under armen och knatade bort till bilen igen. Fortfarande ingen p-plats ledig. Så, på med selen och upp med ungen på ryggen. Ur bilen lastade jag de två flyttkartongstora lådorna som innehöll hostmaskin med tillbehör och gud-vet-vad och så fick jag gå med den ena tunga 50 meter, ställa ner den, gå tillbaka och hämta den andra lådan och gå med den 100 meter, gå tillbaka och hämta den första, gå…
Bytet, den lilla väskan som står till höger om Melvin innehåller allt som behövs.
Det var alldeles för jobbigt, egentligen. Men det gick, det också. Sjukgymnasten som instruerade oss i den nya modernare maskinen är själv lite äldre. För henne var apparaten på gränsen till alltför svår, medan Melvin och jag förstod på någon minut hur den skulle knappas och rattas. Vi försökte hejda henne, säga att vi var med på hur, att vi kunde klara det själva, hemma. Ändå gick hon igenom hela Preset 1 följt av Preset 2. Melvin skrek nästan skräckslagen – NEJ! – när hon frågade om hon skulle visa oss hur man ställde in även Preset 3.
Ja så går det när man kan allt. Själv.
