Om det gör ont när knoppar brister.
För ungefär en och en halv månad sedan så svullnade min egna knoge upp. Längst ut på högerhanden, den där lillfingret gror. Ömt, stort och lite knepig färg blev det också. Jag lät det bero men så envisades folk med att jag skulle uppsöka vård. Det fanns visst otaliga åkommor jag kan ha drabbats av som gör så där med folk. Typiskt också.
Så förra veckan när knogen blev större, mer lila och gjorde mer ont, så gjorde jag det. Doktorn ägnade mig säkert sju minuter och sa att det nog var en överansträngning och att jag skulle vila.
Vila har jag förstås inte gjort. För jag har gissat att det rör sig om en trädgårdsarbetsskada, något annat ihärdigt har jag knappast gjort. Och vem kan vila nu när våren – äntligen äntligen – spritter och knoppar! Jag tillbringar så mycket tid jag någonsin kan med spade eller kratta i handen. Jag har inte tid att vila! Jag har ju en uppvuxen trädgård från 70-talet att sätta min prägel på.
När jag inte gräver hos mig själv så står jag i min nya bästa grannes trädgård och pekar på hennes växter, hummar åt hennes idéer och lämnar mina spontana synpunkter över vad som är på gång. Jag hade inte en aning om att jag kunde tycka så mycket om irisar och liljor och vad de gör sig med och inte. När jag sover drömmer jag om flocka, aster och bräken. De senaste dagarna har jag tillbringat med gatsten i trädgårdslandet. En högst amatörmässig inramning av min persilja och dill växer fram. Nu värker min axel. Rätt mycket faktiskt. Men både den och knogen kommer få foga sig även fortsättningsvis för det finns flera sorters välmående. Det ena är smärtfritt, det andra luktar nygrönt och kommer av att göra något jag finner glädje och ro i. Just nu väljer jag det senare.
