Om årets semester.

På semestern brukar vi åka bort, med bil. Vi kör i Europa, dit lusten bär. Men året då Eldric var ett år så bestämde vi oss för att köra, göra, Sverige och en gnutta Norge istället. Vi bodde i tält, var ute i naturen. Det går ändå inte att avnjuta en middag på restaurang på torget i en bättre stad med en som bara tycker världen är rolig om man upplever den genom att med sin kropp utföra mer eller mindre avancerad akrobatik. Det övas på att ta sig upp, fram, bort, fortare. Klättra, krypa, klänga, klämma. Flyga. Så nu när vi är där igen, med Odd, så har vi bestämt oss för att packa tältet och köra här hemma igen.

Odd är riktigt dålig på att åka bil. Han tröttnar redan på leden utanför IKEA eller strax innan, 20 minuter hemifrån. Han sover kort och på sin höjd en gång. Han är för liten för att underhålla sig själv i bilen, ser inte på film och skriker för högt för att bortses ifrån. A kör och jag sitter bak när det behövs, gör allt för att med en mjukiskanin, en bok om fordon, en buss med dörr och en ko i plast göra tio, tjugo, trettio mil uthärdliga.

Men nu är vi ännu kvar hemma. Det här är en liten minnesanteckning från vår semester med Eldric ett år gammal:

”Med en lätt härjad känsla i kroppen ramlar vi ur tältet, äter frukost vid stranden och låter sedan Eldric vada, klättra över stenarna, få sand mellan tårna och snava på gräset innan vi packar in alla pinaler i bilen, köper en röd lök och åker ett par kilometer norröver på ön till Djurstens fyr. Vi sitter jämte fyren och lagar lunchen och ser på havet, luktar på blommorna. Bristen på rutin gör att vi får skrubba potatisen utan vatten (men grässkrubbad sommarpotatis låter väl ganska gemytligt?), skiva löken och de nyskrubbade med sämsta illgröna plastkniven någonsin och tänka dit saltet. Det blir gott ändå, pytt i panna med utsikt.

Vi går på stigarna tillbaka till parkeringen och det är där vi upptäcker att ketchupflaskan löpt amok. Det är ketchup överallt och ju mer vi försöker stävja problemet, ju fler ställen dyker det upp på. Under skorna, i håret. Vi bestämmer oss för att försöka smyga in på campingen igen och vänta ut någon som med sitt kodkort öppnar till tvättrummet. Men så ser vi en kran utan krav på kort och vi sköljer av våra prylar, diskar. En man cyklar fram och tillbaka en stund. Stannar, glor. Cyklar lite till. Till sist bestämmer han sig för att närma sig oss ytterligare: – Jaha så man kan diska i latrintömningen också! säger han.”