Nä. Nä-ä. Tänk för det blir ingen sådan bild, ingen bild på mina skor. Mina skor är inga jag vill gå i just nu. Jag har allt jag behöver, saknar inget, men ändå så tycker jag att det är svårt just nu att hitta glädje. Jag tycker den mesta tiden går ut på att stå ut.
Odd är snorsjuk med hög feber, ickekry för femtioelfte gången den här hösten. Jag själv har ont i halsen och ögoninflammation och nackspärr. Men det är inte det som tynger mig. Jag kan faktiskt inte sätta fingret exakt på vad det är som gör mig sloken.
Kanske är det att den personliga assistansen aldrig riktigt vill fungera och att jag inte riktigt hunnit acceptera ännu att mitt liv under i alla fall åtta år kommer vara en ständigt pågående rekryteringsprocess med tillhörande bredvidgång och upplärningstid. Istället för sex assistenter, som motsvarar behovet, så har vi idag tre. I morse vaknade jag till ett SMS om att dagens har magsjuka. Det finns ingen att tillkalla för inhopp med kort varsel eftersom den ena just avslutat sitt pass och den andra ska gå på efter.
Men idag går det kanske lite bättre än många andra dagar. Idag har jag redan sagt till mig själv att idag ska jag inte ha några förväntningar på att göra något som är för mig. Idag är jag liksom många andra dagar någon annans att använda för deras behov. Jag har även så smått försökt ställa mig in på att morgondagens assistents pågående ryggskott inte är arbetsbart då, att det blir mitt pass, det också. Jag lyckas säkert inte fullt ut, men jag behöver kanske inte börja grina när jag får höra om det, tänker pessimisten.