Lisa tyckte det var underligt.
Jag fick en kommentar från min läsare Lisa. Jag tänkte jag kunde svara på den som ett nytt inlägg. Längst ner, under mitt inlägg, hittar du Lisas kommentar i sin helhet.
Jo alltså, det har blivit så att assistenter har sagt upp sig, varit sjuk, fått sluta – flera på bara några månader. När en assistent inte arbetar sitt pass, oavsett anledning, så lämnar jag ut passet till de andra assistenterna som är i tjänst. Jag skickar dem ett mail eller ett SMS, beroende på hur brådskande det är. ”Ledigt pass idag klockan 14.00-08.00!”. Om det inte är någon som nappar på passet så får jag ta det själv, eller om det är en Melvinpappavecka, då tar Melvinpappan passet. Någon vikariepool finns det inte i assistansbolaget som vi låter administrera vår assistans.
Det finns assistansbolag med vikariepool och kanske är det ett sådant jag kommer att byta till om jag bestämmer mig för att byta, just bara för att jag verkligen ogillar att behöva hoppa in så där. Jag är inte säker på att en assistentpool hade löst saken fullt ut, det är lite lurigt att lyfta en person som har etthundratrettiofem centimetrar men nästan helt saknar muskelton. Troligen är det inte görbart för en inhoppare. Men det hade i alla fall kunnat säkerställa att någon alltid hör Melvin när han behöver hjälp, assistenten ur vikariepoolen hade kunnat vara nära och tillkalla mig om det behövdes.
Jag är inte assistenternas arbetsgivare, det ansvaret har assistansbolaget, men jag är deras närmsta chef. Det finns olika sätt att samordna assistansen, somliga bolag har chefen på kontoret, men det finns många, som jag, som tycker att det är en nackdel, att det är långt borta från verksamheten. Någon på kontoret kan ju knappast veta allt det om oss som jag vet. Jag tycker också att det känns fullständigt främmande att en för mig helt utomstående skulle rekrytera assistenter hem till oss. Det är inte frågan om att vi har en oss tilldelad städerska här ett par timmar varannan vecka – vi har assistenterna med oss i tv-soffan bland chipsen på kvällen och vi har assistenten med oss hem till bästa vännernas födelsedagsfest och på föräldrarnas fyrtioåriga bröllopsdags-firande. Jag vill välja.
Att bibehålla en assistentgrupp i en trygg storlek har visat sig vara svårt. Somliga finner heltidstjänster på dagtid och föredrar dem. Andra flyttar till en annan stad på grund av oförutsägbara händelser. Någon blir sjukskriven på lång sikt. Någon gör att man känner sig obekväm inifrån och ut när de går på sitt pass. Vissa går på föräldraledighet. Någons hund sväljer en studsboll. Magsjukan slår till. En mor ligger för döden. Vad som helst händer, när som helst. Jag har precis kommit till att acceptera att det är så här, det kommer vara så här. Jag kommer att varat tvingad att rekrytera och introducera om och om igen. För att täcka de flesta passen, även de som plötsligt dyker upp och julaftons kväll, hade för vår del troligen krävt i alla fall sex sju anställda.
Det finns, tror jag, saker som stat och kommun hade kunnat göra annorlunda för att underlätta och trygga assistansen för Melvin. En sak hade kunnat vara att Melvins assistenter i skolan kunde vara samma som dem på fritiden. Det hade gjort att jag kunde erbjuda dagpass som omväxling nattpassen. Det hade kunnat skapa en större variation för både skolassistenten och fritidsassistenterna och kanske därigenom ett mer stimulerande arbete som får fler att stanna längre. Jag hade också kunnat erbjuda heltidstjänster i större utsträckning och schemaläggningen hade underlättat. Vi har kommit förbi perioden då Försäkringskassan tilldelade oss assistanstimmar för natten, men bara för de kanske 17 aktiva insatserna och inte för hela natten, vilket innebar att Melvin fick kanske 3,5 timmar assistans för en natt och resten av tiden skulle assistenterna i praktiken få vänta utan att få betalt eftersom Försäkringskassan räknade det som att de inte var i tjänst då. Men ett sådant sätt att se på assistansen, och att helt bortse ifrån verkställigheten i besluten, är ju förstås också en sak som gör det svårt att bedriva assistans att lita på.
Så, om man nu ska skaffa barn med normbrytande funktion, så måste man också se till att skaffa sig en arbetsgivare som visar förståelse för situationen. Om Melvinassistenten är sjuk och jag måste hoppa in, så måste jag gå ifrån mitt ordinarie arbete och det blir varken fråga om att sjukskriva sig själv, ta ut VAB eller något annat som innebär giltig frånvaro. Som tur är har jag en arbetsgivare som fungerar väl utifrån min familjs behov!
Lisas kommentar:
Jag har själv jobbat som personlig assistent, min svärfar är brukare och har personliga assistenter, jag vet hur systemet är uppbyggt och hur det inte fungerar. Ändå blir jag lika förvånad varje gång. Över bristen av rutiner för sjukfrånvaro, över det ansvar som anhöriga tvingas ta.
Ni är ju inte assistenternas chef, ändå är det till ett som dem sjukskriver sig, det är ni som får fixa ersättare, eller i realiteten; blir tvingade att ersätta. Jag tycker att det är ett märkligt system. På vilket annat jobb funkar det så?
Samtidigt vet jag hur vården funkar som helhet. Ett äldreboende, någon blir sjuk, de som är i tjänst får hinna mer på sina timmar, ifall ingen nappar när det ringa runt. Sjukhuset, sommar, flera sjuksköterskor som får avbryta sina semestrar.
Jag undrar om det beror på hur föräldrarna försörjer sig, jag vet inte vad du arbetar med men jag funderar på min egen situation, om min dotter skulle hamna i en sådan situation att hon behövde personliga assistenter.. Om en av dem blev sjuk, om det innebar att jag blev tvungen att stanna hemma från mitt jobb, skulle det vara lika hopplöst att hitta en ersättare för dotterns sjuka assistent då? Och om det var det, hur skulle jag då säga min frånvaro? Egen sjukdom, VAB, något annat?
Så mycket jag inte vet om alla nödlösningar och hur systemet egentligen är uppbyggt.
