UG effekten
Det är bra att Uppdrag granskning finns. Jag har inte alltid varit odelat positiv till alla deras reportage, det skall erkännas. Det är framförallt Luleå delen av redaktionen jag tycker stått för en del bottennapp, men på det stora hela taget gör dom ett bra program.
Jag gissar att den ansvarige utgivaren på UG bör ha hård hud. Kritiken mot reportagen är ofta hård från olika håll och anmälningarna till granskningsnämnden staplar sig på hög. Det gäller speciellt då man väljer att ta upp något politiskt hett ämne. Och hetare än frågor om barn, vårdnad och umgänge går knappast att uppbringa. Den nästan kusliga tystnad som uppstod i det allmänna rummet efter reportaget den 4 September visar tydligt hur ogärna man petar i detta infekterade träsk från medias håll. Responsen från tittarna var desto större.
Även om den stora majoriteten verkade vara glada att någon äntligen vågade visa hur det går till bakom de fördragna gardinerna på vissa socialförvaltningar så gällde det inte alla. Det förs nu inte helt oväntat kampanjer på bloggar som, kallar sig feministiska mot uppdrag gransknings reportage från den 4 September. Om fallet "Erik". Pappan som sedan ett och ett halvt år, av Kungsbacka socialförvaltning förvägras umgänge med sin dotter. Först för att socialtjänsten stämplat honom som incestbrottsling trots att han sedan länge friats från misstankar. Numera skyller man istället på att han under en period i sitt liv led av depression. Detta är alltså skäl nog för att ta ett barns ena förälder ifrån honom enligt socialtjänsten i Kungsbacka.
Om ni missade reportaget finns det att titta på igen här:
Dom som skriver och uppmanar till att programmet skall anmälas tycks helt ha missat poängen i reportaget. Huruvida detta är medvetet eller att man verkligen inte förstår är oklart. "Erik" kallas på vissa av de här bloggarna för "incestpappa", "äckel" och liknande saker. Givetvis påverkas man som människa av orättvisa påhopp som dessa. Själv är jag idag härdad nog att ignorera kommentarer av det slaget och ta dom för vad dom är, svammel från ideologiskt hjärntvättade människor som bär på ett oförklarligt hat mot mig för att jag är pappa och inte mamma och för att jag protesterar mot och informerar om den dolda diskrimineringen i Sverige.
Men att uppdrag granskning väljer att syna hur en kommun följer lagar och konventioner har även en del sidoeffekter. Åtminstone kan man misstänka ett samband. Jag talade idag med ett ombud för en annan pappa i kommunen. Han berättade att förvaltningen fått i uppdrag att påbörja ett umgänge med umgängesstöd och inleda en dialog mellan föräldrarna. Detta gick i vanlig ordning oerhört trögt. Att allt umgänge mellan barn och pappa var avbrutet verkade inte bekymra socialsekreterarna på förvaltningen. Det tog först kommunen sex veckor att tillsätta en handläggare i ärendet. Ombudet ringde under denna period minst en gång varje vecka och försökte pressa på, men utan resultat. Då man efter sex veckor äntligen tillsatte en handläggare gick hon inte att få tag i. Återigen försökte ombudet i två ytterligare veckor gång på gång att få kontakt, men det visade sig vara fullständigt hopplöst.
Men så kom då den där dagen i slutet på augusti då Janne Josefsson plötsligt kontaktade förvaltningen och berättade att man gjort ett reportage om deras arbetsmetoder och frågade om kommunen ville titta på detta och kommentera. Det ville man inte, men samtalet från Josefsson tycks ändå fått viss effekt för vips! Redan dagen efter hade man i ovan nämnda fall tillsatt en ny handläggare och för denne hade det tagit bara en dag att hitta en umgängesstödjare och sätta upp en tid för ett samtal.
Något som tidigare dragit ut i åtta veckor gick plötsligt på en dag. Att denna propplösare uppstod just dagen efter att uppdrag granskning kontaktat kommunen skulle ju förstås kunna vara en ren slump. Eller så kanske det kan tillskrivas det jag i rubriken valt att kalla "UG effekten"? Jag lämnar det upp till läsaren att själv avgöra vilket av alternativen man tror mest på.
Jag gissar att den ansvarige utgivaren på UG bör ha hård hud. Kritiken mot reportagen är ofta hård från olika håll och anmälningarna till granskningsnämnden staplar sig på hög. Det gäller speciellt då man väljer att ta upp något politiskt hett ämne. Och hetare än frågor om barn, vårdnad och umgänge går knappast att uppbringa. Den nästan kusliga tystnad som uppstod i det allmänna rummet efter reportaget den 4 September visar tydligt hur ogärna man petar i detta infekterade träsk från medias håll. Responsen från tittarna var desto större.
Även om den stora majoriteten verkade vara glada att någon äntligen vågade visa hur det går till bakom de fördragna gardinerna på vissa socialförvaltningar så gällde det inte alla. Det förs nu inte helt oväntat kampanjer på bloggar som, kallar sig feministiska mot uppdrag gransknings reportage från den 4 September. Om fallet "Erik". Pappan som sedan ett och ett halvt år, av Kungsbacka socialförvaltning förvägras umgänge med sin dotter. Först för att socialtjänsten stämplat honom som incestbrottsling trots att han sedan länge friats från misstankar. Numera skyller man istället på att han under en period i sitt liv led av depression. Detta är alltså skäl nog för att ta ett barns ena förälder ifrån honom enligt socialtjänsten i Kungsbacka.
Om ni missade reportaget finns det att titta på igen här:
Dom som skriver och uppmanar till att programmet skall anmälas tycks helt ha missat poängen i reportaget. Huruvida detta är medvetet eller att man verkligen inte förstår är oklart. "Erik" kallas på vissa av de här bloggarna för "incestpappa", "äckel" och liknande saker. Givetvis påverkas man som människa av orättvisa påhopp som dessa. Själv är jag idag härdad nog att ignorera kommentarer av det slaget och ta dom för vad dom är, svammel från ideologiskt hjärntvättade människor som bär på ett oförklarligt hat mot mig för att jag är pappa och inte mamma och för att jag protesterar mot och informerar om den dolda diskrimineringen i Sverige.
Men att uppdrag granskning väljer att syna hur en kommun följer lagar och konventioner har även en del sidoeffekter. Åtminstone kan man misstänka ett samband. Jag talade idag med ett ombud för en annan pappa i kommunen. Han berättade att förvaltningen fått i uppdrag att påbörja ett umgänge med umgängesstöd och inleda en dialog mellan föräldrarna. Detta gick i vanlig ordning oerhört trögt. Att allt umgänge mellan barn och pappa var avbrutet verkade inte bekymra socialsekreterarna på förvaltningen. Det tog först kommunen sex veckor att tillsätta en handläggare i ärendet. Ombudet ringde under denna period minst en gång varje vecka och försökte pressa på, men utan resultat. Då man efter sex veckor äntligen tillsatte en handläggare gick hon inte att få tag i. Återigen försökte ombudet i två ytterligare veckor gång på gång att få kontakt, men det visade sig vara fullständigt hopplöst.
Men så kom då den där dagen i slutet på augusti då Janne Josefsson plötsligt kontaktade förvaltningen och berättade att man gjort ett reportage om deras arbetsmetoder och frågade om kommunen ville titta på detta och kommentera. Det ville man inte, men samtalet från Josefsson tycks ändå fått viss effekt för vips! Redan dagen efter hade man i ovan nämnda fall tillsatt en ny handläggare och för denne hade det tagit bara en dag att hitta en umgängesstödjare och sätta upp en tid för ett samtal.
Något som tidigare dragit ut i åtta veckor gick plötsligt på en dag. Att denna propplösare uppstod just dagen efter att uppdrag granskning kontaktat kommunen skulle ju förstås kunna vara en ren slump. Eller så kanske det kan tillskrivas det jag i rubriken valt att kalla "UG effekten"? Jag lämnar det upp till läsaren att själv avgöra vilket av alternativen man tror mest på.
More posts from Bloglover
