Greenshaming

I dag lärde jag mig ett nytt ord: Greenshaming. Greenshaming är då en person till exempel lägger ut en bild på sin bil, eller en fet biff på grillen eller kanske en flygbiljett och folk kommenterar att bloggaren förstör miljön. Nina Åkestam skriver om hur okonstruktivt det är att självgott peka finger i syfte att läxa upp andra.

Om man på allvar vill påverka människors beteenden funkar det inte att peka finger. Då måste man ta sig tid att förklara, resonera, komma med fakta och alternativ. Att säga ”du är dum!”, oavsett vilken fråga det gäller, riskerar snarare att få den andra att gå i försvarsställning och verkligen inte vilja ställa bilen, sluta äta kött eller vad det nu må vara man vill ändra på.

Jag antar att fingerpekandet grundar sig i att pekaren själv känner sig lite bättre. Det är ingen ny mänsklig egenskap att lyfta sig själv genom att peka på andra människors brister. Bestående förändring (vare sig det handlar om miljö, feminism eller rasism) är effektivare genom diskussion än genom sarkasm (och sarkasm funkar ändå bara på 2% av internets användare).

Usch, nu låter jag som en mästrande besserwisser, men jag menar att om man på riktigt är intresserad av förändring gör man det inte genom att shaming.