Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

I torsdags gjorde jag tre snabba på jobbet innan det var dags att finslipa packningen och snabbast möjligt bege oss mot Nikkaluokta där vår vandring skulle börja. Jag var lycklig över att min packning verkade hamna på 13-14 kg, medan jag förra året fick kånka på 16 vilket jag tyckte var för mycket. Efter att vattnet och övriga småprylar var nedpackade slutade vikten ändå på 17 kilo, Jockes på dryga 20 kg. Efter vägen mot Nikka insåg vi att tiden var knapp då vi ville hinna med båten från Laddjujavr som skulle spara oss ett par kilometers vandring på den 1,9 mils långa sträckan mot fjällstation och en hel massa kraft. Vi chansade och bestämde oss för att hinna, Forden fick pinas och vi anlände till Nikkaluokta 16:30. Efter 15 minuter kom vi iväg och hade då bara en timme på oss att avverka de 5,6 km det var till båtplatsen. Benen gick så snabbt de kunde och den sista kilometern fick vi springa, men vi hann fram med hela två minuter till godo.
Kring kl 22 anlände vi till Kebnekaise fjällstation, ganska trötta och väldigt hungriga. Vi sökte upp en hyfsad tältplats och lagade sen till en brakmåltid i form av makaroner och älgkött. Mätta och belåtna la vi oss på ett stenigt och ojämnt underlag i hopp om att vakna pigga och till en strålande sol. Fredag morgon vaknade vi mycket riktigt ovanligt pigga, till en klarblå himmel och inte minst till en fantastisk utsikt. Med lite ångest över vad som komma skulle begav vi oss iväg på vad jag visste skulle bli förjävla jobbigt, turen mot Kebnekaises sydtopp. Jag har aldrig varit med om att tappa energi så fort, ena stunden kände man sig som He-Man, andra stunden ville benen inte bära. Lyckligtvis kunde mat, energibars och 10 minuters sömn råda bot på det mesta. Efter ca 8 timmar stod vi tillslut där, 2104 meter över havet, lika utmattad och förtrollad som sist. Vi var lite extra lyckliga över att vi kom upp trots att toppen var hal som en isbana. Detta hade vi hört innan och hade därför tagit med oss broddar, vi förstod dock inte hur halt det faktiskt var och såhär i efterhand hade stegjärn varit ett betydligt bättre val. Efter några minuters njutning på toppen var det dags att beta av samma väg hemåt vilket inte kändes speciellt motiverande. Lyckligtvis hade man inget annat val än att bita ihop och knalla/halta på, efter 6 timmar nådde vi slutligen fjällstationen, äckligt trötta. Där möttes vi av två glada Larssons, en hund och en flaska rödvin, jag behöver inte säga hur gott det smakade.
På lördag morgon vaknade vi mörbultade och bakfulla av vätskebrist men begav oss ändå på en fantastisk dagstur halvägs mot Tarfala. Kvällen var vi om möjligt ännu tröttare och slapp laga middag då vi hade förbokat en gudomligt god trerätters på Fjällstationen, konstigt nog till ett rimligt pris. Det blev en perfekt avslutning på årets fantastiska fjällvistelse. Söndagen kom snabbare än väntat och det var dags att packa ihop och påbörja vandringen hemåt. Som vanligt återvänder man totalt slutkörd men ändå fylld av energi och förvånad över att man inte upptäckt fjällvärlden tidigare. Toppturen på Kebnekaise är ett avslutat kapitel, men fjällvärlden bjuder på så mycket annat och det vill jag uppleva.