Skräcknatten

Igår kväll när vi gick av hundarna efter träning börjar Zombie helt plötsligt agera konstigt. Hon såg ynklig ut med öronen bakåt och rörde sig försiktigt framåt. Jag plockade upp henne i famnen och gosade med henne en stund och när jag sätter er henne kan hon inte stå på sina ben utan vinglar fram. Jag lyfter upp henne igen och går en bit och kommer fram till att jag behöver ringa veterinären. Johanna tar över och bär henne över axlarna. Zombie gör inget motstånd utan hänger helt lealös på Johannas axlar. De kommande 10 minutrarna är nog de värsta i mitt liv. Zombie blir bara mindre och mindre reaktiv. Hon bara hänger över Johanna och glider bakåt för hon har ingen styrsel i sin kropp. Henne tandkött är kritvitt och hon lyssnar inte när jag pratar med henne. Läpparna sitter ihop och känns konstiga. Jag ser framför mig att hon dör här och nu. Den paniken önskar jag inte på någon. Får tag i valla djurklinik 8 minuter innan deras jour stänger. Hon jag pratar med säger att de har mycket och att hon inte är säker på att de kan ta emot oss. Hon ber mig vänta en stund medans hon går och pratar med veterinären. När hon kommer tillbaka säger hon bara kort ”tyvärr det var som jag trodde vi kan inte ta emot dig”. Jag kände bara all luft gå ur mig och jag frågade henne bara om hon ville att min hund ska dö eftersom de vägrar hjälpa oss. Hon svarade bara samma sak och gav mig numret till distriktsveterinären.

Jag ringde distriktsveterinären direkt och grät när hon svarade och berättade vad som hänt och bad henne hjälpa oss. Hon informerade direkt att hon inte hade några verktyg att hjälpa oss med. Hon tyckte det lät som det kunde vara överhettning eller ett blodtrycksfall. Hon bad mig åka hem och ta tempen och sen återkomma till henne. Vi åkte hem och tog tempen som var helt okej. Jag ringde upp henne igen och hon bad mig bara låta Zombie ta det lugnt och avvakta tills imorgon. Efter bara ett par minuter börjar Zombie stryka sig mot mina ben och då ser jag att hon är konstig runt ögonen och efter det går det fort och hela ansiktet blir uppsvällt. Ringer distriktsveterinären igen som gissar att det kan vara en reaktion mot någon insekt eller ormbett. Hon rekommenderar mig att bara hålla henne under vila och att ge kortison eftersom jag hade det hemma. Hon menade på att de bara ger serum till valpar eller sjuka hundar och att forskningen kring droppet är tvetydigt om det verkligen är bra eller inte. Vi avvaktar i vilket fall för att se om kortisonet hjälper.

Efter ca en timme beslutar jag mig för att ringa till Jönköping. De ville ha 175 kr för en konsultation över telefon vilket jag godkände men kom bara till en upptagetsignal och när jag ringer upp igen ville de ha 175 kr igen, inte en chans känner jag då och ringde Strömsholm. De är alltid lika hjälpsamma och gulliga. Hon tyckte att jag kunde stanna hemma eller åka in. Hon skrämde så klart upp mig med vad som kan hända om det är ormbett. Kollade runt efter blödningar i slemhinnorna men hittade inget. Fick information av henne att kortisonet jag gett var långtidsverkande och att det inte var konstigt att det inte gett verkan än. Jag säger att jag tänker avvakta en timme till och om inte svullnaden gått ner då så åker jag in. Hon sa nämligen att om svullnaden går ner är det inte ormbett då det inte går tillbaka så fort då. Efter det här samtalet pratade jag med Lisa som till slut sa det jag behövde höra nämligen att hon hade åkt in för säkerhets skull. Så jag ringde upp Strömsholm direkt och sa att vi åker nu och att om svullnaden går ner på vägen hör jag av mig.

Vilka vänner jag har. Johanna följde med mig kl 00.00 på natten på en resa som skulle kunnat hålla på enda till morgondagen. Jag kollade Zombie i Norrköping och då tyckte jag att det kanske hade gått tillbaka lite men det var inte tillräckligt för att vända hem. Kollade henne igen i Katrineholm och då syntes det en markant skillnad. Ringde Strömsholm och meddelade att vi inte kommer och så åkte vi hemåt igen. Väl hemma hade jag svårt att slappna av. Hon var fortfarande svullen och jag var så rädd att hon skulle dö. Det blev inte många blundar inatt och kl 8 ringde jag till veterinären och bokade tid. Till skillnad från Valla har Jägarvallen en väldigt bra service. De hade först bara tid kl 16.00 men de fixade så jag fick komma kl 13.00 istället och fick då träffa chefsveterinären. Det kändes tryggt. Han tyckte hon såg bra ut och hjärta och lungor lät bra. Han trodde det var en allergisk reaktion. Han tyckte jag skulle ha med en kylfilt och kortisontabletter när jag går ut ifall det händer igen. Hon ska ta det lugnt ett par dagar men det är ingen fara med henne.

Jag tror aldrig jag varit så rädd som jag var under gårdagen. Total skräck! När hon hängde på Johannas rygg helt lealös hann många tankar snurra genom huvudet. Jag inser också hur viktigt bemötande är. Valla var katastrof, så bemöter man inte en rädd person. Sen kan jag känna att hade de bara tagit emot mig hade Zombie svullnat upp lagom tills vi kommit dit och då hade de kunnat ge Zombie kortison som reagerar snabbare och hade då sparat mig mycket ångest och oro. Men men ytterligare en gång visar valla varför jag aldrig åker dit med mina hundar. Får inte känslan av att de jobbar ett dugg med hjärtat och jag tycker man behöver göra det när man jobbar med djur och människor.

På de två nedre bilderna är hon som mest svullen och jag överdriver inte när jag säger att hennes nosparti var dubbelt så stort som det är i vanliga fall. Eftersom jag inte vet vad hon fått reaktionen emot kommer jag vara jättenervös kommande tid men förhoppningsvis var detta en engångsföreteelse och kommer aldrig hända igen. Det har varit mycket senaste tiden och just nu känner jag bara att det räcker. Orkar inte med mer oro och stress kring hennes hälsa. Älskade hund vad du är otursförföljd!