Och någon slags vilja att minnas de där så vitt åtskilda liv som båda är mina

Jag har – återigen – funderat på att lägga ner bloggen helt och hållet, men så påminner jag mig själv om varför jag gör detta. Mitt sätt att minnas, fundera och samla livet på och det är gott så. Augusti, likt december är för mig ett avslut och en ny början och som alltid, för mig som fortfarande lever åren i terminer, är augusti de sista långa sommardagarna och utrymme att i tanken långsamt börja ta mig tillbaka mot vardagen och släppa det andra liv som ett långt sommarlov bär med sig.

Att ha sommarledighet i nästan åtta veckor är speciellt. Man hinner andas, påbörja ett liv så olikt från det som pågår resterande del av året. Förändra rutiner. Det är också en sommar som för så många andra naturligtvis. Tid att läsa böcker, bruna ben och mjuka sandaler. Sand i lakanen. Långa cykelturer i kvällsbrisen. Mat på uteserveringar och i skuggan i parken. Vänners stugor och lyxen att ta sig till en annan verklighet i ett annat land. Det är obegränsade tillfällen att kramas, leka, busa och läsa sagor med en liten som börjar bli stor. Det är öppna fönster och sommarkonserter som letar sig in i vår lägenhet i skymningen. Det är fester som varar tills dess fågelsång hörs och solen går upp efter att nyss ha gått ner. Det är att ta tåget, båten, bilen, bussen, flyget någonannanstans. Det är det liv jag ibland önskar att jag kunde ha jämt.

Så kommer augusti och jag väcks ur min dvala. Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på det andra livet och vad det innebär. Det skrämmer mig fortfarande. Jag vill vända mig från tanken, dra det svala lakanet om min brunbrända kropp och somna om, men jag vet att jag kommer att vara redo. Snart.