Ta och bränn den där offerkoftan!

Jag har ett par vänner och bekanta som i nuläget går igenom lite jobbiga saker och de har alla en sak gemensamt – det tycker så FÖRBANNAT synd om sig själva.
De vältrar sig i självömkan likt en flodhäst i gyttja.
Det suckas och stönas och snyftas och gråts till höger och vänster och till vilken nytta?
Ingen alls!

Om du inte tänker framåt och försöker vara positiv så kommer du varken komma framåt eller må bättre. Du kommer bli ett med din offerkofta.
Är livet rättvist? Nej, det är det jävlar i mig inte.
Men det är du och endast du som är ansvarig för ditt eget välbefinnande och ingen kan ändra din inställning förutom just du själv.
Om du hela tiden fokuserar på vilket stort offer du är, hur synd det är om dig och att hela världen verkar vara emot dig så är det precis där du kommer fastna.

Min vecka blev inte som jag hade tänkt mig.
Jag körde mitt nya rehabpass i tisdags och idag är det söndag. Söndag och smärtan har fortfarande inte försvunnit.
Enligt plan? Nix.
Men… Inte sitter jag hemma och gråter för att det är så synd om mig som har ont och som inte kan köra på som jag vill. Vad hjälper det liksom?
Istället passar jag på att använda min plötsligt uppstådda “fria” tid till annat – jag åkte och hämtade hundarna, drog till Vällingby och busade med Malte och påskpyntade min lägenhet med finfina blommor.
Smärtan går ju inte över snabbare bara för att jag är arg, ledsen och förtvivlad.
Då är det ju bättre att ladda batterierna på andra sätt så att jag med full energi kan testa ett annat sätt att pröva min rehabilitering.

Så om du känner igen dig här, gör dig själv en STOR tjänst och klä av dig den där offerkoftan.
Den må bara bekväm att ha på sig men den väger mer än en cementklump runt fötterna – jag lovar.