Under My Umbrella

Regnet låg kompakt över Stockholm idag. Regnsmatter mot rutorna inatt när jag väcktes av gnyende dotter i en mardröm, regnsmatter mot fönstren när jag vaknade imorse, regnsmatter nu på kvällen när jag sjönk ner med en kopp te i soffan efter att med (ganska) mycket möda och stort besvär ha nattat två små. Det är en konst att göra det ensam (puh) och jag har inte riktigt lyckats få ordning på det ännu. Men vi jobbar på det…

Hösten är här, med besked. Och jag kan inte låta bli att njuta, tycka att det faktiskt är riktigt mysigt. Tända ljus, barnens rosiga kinder, te och pepparkakor (visst är det dags för årets första snart?) och att vara inne med gott samvete. Jag måste bara hitta mig ett snyggt paraply, eller åtminstone en fin regnjacka.

Ett härligt paraply kan faktiskt vara lycka. Imorse var det verkligen det. Att få dottern på bra morgonhumör, så att det blir en bra start på dagen, handlar ju ofta om att börja med något kul. Imorse väckte jag henne med ett ”kom, kom, skynda, det är något vi måste titta på utanför ditt fönster”. Regnet! Sedan stod vi där, i pyjamas, och spanade ner på människorna som hastade iväg till jobbet därnere på Sibyllegatan under stora paraplyer. ”Tänk, då MÅSTE ju du ta med ditt Pippi-paraply till förskolan…”, sa jag. ”Ja, det måste jag verkligen”, sa en strålande glad, nyvaken dotter. Vips, så åkte kläderna på, sedan skyndades det ut i hallen för att inspektera så att paraplyet stod på sin plats.

Nu ska jag försöka att lägga mig i tid, började läsa lite i Helen Turstens nya deckare (med en ny hjältinna, Embla – Irene Huss har tydligen fått sparken) igår. Ska ge den en chans i alla fall, även om jag mest av allt längtar efter att kasta mig över Jo Nesbøs senaste, ”Sonen”. Åh, kan inte FATTA att jag inte köpte den på Bokmässan, när den förhandssläpptes. Gonatt!