Är dom mammorna så jäkla bra på att ”bita ihop”?
Det här med att föda barn. Det är ju så individuellt hur man upplever det. Jag vet inte om ni har sett det men jag har fått en ny bloggkollega här på Allt För Föräldrar som heter Jenny. Hon bor i Nashville och väntar sitt andra barn. Vi ska ha barn nästan samtidigt och jag tycker det är jätte roligt att följa henne. Vill ni kika in hos söta Jenny så hittar ni bloggen HÄR! Hon skrev ett intressant inlägg på sin blogg om hur det är att föda barn i USA. Vilken skillnad. När man har sett amerikanska serier som förlossningskliniken så har jag alltid förundrats över att de flesta mammor inte känt så mycket vid födseln. Många gånger har barnmorskan fått säga till kvinnan ”Nu ser vi huvudet och det är på väg ut, när du känner dig redo kan du krysta!” Och nästan helt oberörda har de svarat okej precis som om de inte känt det.
Alltid undrat vad det är för superdrog som trollat bort den speciella känslan att föda barn. Men är det verkligen så eller är dom mammorna så jäkla bra på att bita ihop?
Nu när jag läst Jennys inlägg förstår jag. I USA får man epidural en sådan som förlamar hela vägen ner. Man blir alltså sängliggande med kateter och kan inte röra sig först efter. Och vet ni lustgas har bara funnits på två sjukhus i USA till för inte så länge sedan. Jag skulle inte kunna överleva utan lustgas!
Nu tål inte jag epidural, eller ja det måste ju finnas ett alternativt läkemedel de kan ge mig om det skulle behövas. Men det står i mina journaler att jag inte får ta emot epidural. När Engla-Freja skulle födas så gick jag efter mycket om och men med på att ta en epidural trots min stora skräck inför sticket. Det gick ju bra den gången i jämfört med när jag skulle ha mitt första barn när nålen tog fel. Men istället reagerade jag allergiskt mot medlet. Hela jag slutade fungera. Jag kände hur jag började andas tungt och helt plötsligt väldigt sakta, jag låg ner men det kändes som jag föll bakåt och svimmade. Kände direkt att något var fel och jag fick fram ”Micke hämta någon jag tål nog inte det här!?” Rummet blev fullt med folk och jag kommer ihåg att någon i rummet sa att mitt blodtryck var alldeles alldeles för lågt. Det kändes som jag svimmade och det var en otroligt läskig känsla. Jag fick cortison och de tryckte i mig socker. När jag väl hade piggnat till så kändes det ju okej. Men barnmorska sa att Engla-Freja blivit slö pga epiduralen. Nu är inte jag någon barnmorska men jag kan tänka mig att det är därför man får dropp med bla värkstimulerande när man har fått epiduralbedövning.
Nu är det väl inte så vanligt att man blir bedövad så ”hårt” av epiduralen i Sverige som i USA. Men tanken på att inte kunna röra sig känns för mig väldigt skrämmade. Jag har fött åtta barn, varav nummer ett och nummer fyra med epidural. De andra barnen har jag bara haft lustgas med och jag kan med handen på hjärtat säga att jag mått såå mycket bättre efteråt de gångerna jag inte haft epidural. Duschat gjort mig i ordning och varit ”pigg”. Säkert också väldigt olika för många. Man får heller inte helst äta någonting under själva förlossningen i USA. De vill vara steget före ifall något skulle inträffa och då är det inte så lyckat om man har ätit.
Det här är bilder från när Tuva-Li föddes. Hann knappt inte få av mig kläderna innan hon kom och jag bet inte alls ihop men lustgasen var min bästa vän.
