DE FÖRSTA TVÅ ÅREN

J skriver:

Hej Lotta!

Skulle gärna vilja läsa om hur du ser på den första tiden med en nyfödd. Vill minnas att du nämnt att du inte var så förtjust de första två åren. Vet inte om du gjort något inlägg om detta tidigare kanske? Vill jättegärna läsa i så fall.

Lennox en dag gammal

Hej J.

Jag tycker det är viktigt att prata om de där känslorna kring barnet. Och förlossningen. Och att man bara vill gråta och skratta den första tiden som mamma. Att varenda bil blir ett potentiellt monster. Att alla hostiga grannar får komma en annan dag på besök. Att brösten gör så ont att man vill spy och att man ligger där i mörkret och lyssnar efter varje andetag som den där lilla människan gör. Jag hade världens bästa graviditet. Mådde prima. Jobbade. Hade inte ont någonstans. Sov gott hela nätterna och hade endast problem med att Lennox sparkade mig på revbenen ett tag.

Lillasyster och jag.

Men sedan blev det tufft för mig. Den där första tiden var inte alls sådär glimrade rosenröd. Det var mest jobbigt. Ett enormt ansvar. Threst åkte till jobbet och jag vankade runt här och försökte få timmarna att gå. Alla andra verkade tycka det var så himla mysigt medan jag mest längtade efter att bebis skulle bli större. Det var en sådan enorm omställning. Och det var inte kärleken till Lennox det var fel på. Det var alla krav och förväntningar. Alla glossiga bilder med smala, glada mammor som prånglades ut. Med bebisar som sov eller jollrade lite. Här var det inget joller. Hell no. Här var det gallskrik, jämmer och elände mest hela dagarna. Jag undrade vad det var för fel på mig som inte kände mig sådär hysteriskt lycklig. Att jag inte skämdes som fått ett frisk barn. Som ibland, i smyg kunde längta tillbaka till den där tiden innan. Krav igen.

Jag hyllar inte mammalivets lov. Jag var hemma åtta månader. Det passade mig perfekt. Barnet har en pappa som är precis lika viktig att bonda till.

Så jag vill bara säga, kära J. Att jag önskade att vi mammor kunde få vara lite mer oss själva. Förhålla oss på alla våra egna unika sätt till de där små som vi älskar så ändlöst mycket. För mig tog det nästan två år innan jag började tycka det var roligt. Jo, så var det. Det är klart att det fanns stråk av glädje men det handlade väldigt mycket om att släcka bränder, hålla näsan ovanför vattenytan och trampa vatten. Sömnbristen. Det stora i att bli förälder (jo, jag vet att det är helt normalt för de flesta) Oron över att inte duga, vara ”good enought”. Allt det där nerkokat till något slags klister som fastnade på varenda del av min kropp.

Och Lennox är förstås det allra, allra bästa som hänt mig.