Kill all things

Kom hem ifrån AcroYogan, slängde skorna i väggen, la mig raklång i soffan och suckade kanske jordens längsta suck… KC kom och underade vad som hänt och jag bad honom inte så vänligt, men beastämt att “håll dig på en armlängds avstånd”. Sen började jag en 15 min monolog om hur jääävla dålig jag är. Att jag inte kunde göra movements i yogan som var plättlätta två veckor innan. At jag har tom tank i bilen. Att det ska fucking snöa igen. Att jag är trött på att vara värdelös på allt. Att jag hatar hur litet köksbordet är. Att jag känner mig som ett as som klagar på allt för jag är frisk och kry och vit och fan vad mycket jävla saker jag ska vara tacksam för och ändå så känner jag mig bara sååå meeeehhhh… sen fortsätter min monolog om i säkert tio minuter till…tills KC vågar avbryta.. “Don’t kill me for saying this.. but you don’t think this is just day four of Whole30 approaching?” Och jo.. det är det ju. Så nu ska jag vara tyst.

Day 4 dawns and you tentatively step out of bed, expecting to feel like you took a strike from Thor’s hammer in the temple. Instead, your head is surprisingly clear. Your limbs all feel functional. This could be a good day! You walk into the kitchen and as you’re greeted by the smiling face of your significant other you are suddenly overcome…with the desire to punch them in the face for smiling this early in the morning. Congratulations! You’ve made it to day 4.

Vill du läsa hela tidslinjen om Whole30? Här finns den.