Att må lite för bra
Jag är ju, som bekant, en rätt neggig person. Kan det neggas så SKA det neggas. Men det här med att vara preggo. Inte mycket negativt alls. Mår precis som vanligt. En gång tyckte jag att vi skulle vädra ut lite efter att ha stek bacon.. men eftersom vi inte har en köksfläkt så är det väl inte för mycket begärt av luktsinnet? En annan gång fick jag en kväljning av Caseys scrambled ägg, men eftersom ägg är bland det äckligaste på jorden så är det föga förvånande det med. Knappast ett förhöjt smak eller luktsinne. Jag tappade däremot lusten att äta grönsaker dar den första veckorna. Det smakade inte likadant utan mer meeeh... Ganska tidigt började jag vakna på nätterna av att behöva springa på toa. Det gör jag fortfarande, 8 av 10 nätter iallafall. Le tatas växer, och det var två “jobbiga” veckor innan jag tog tag i att köpa större BH. Eftersom de växer så är de ömma, och det är väl egentligen det enda preggo symtomet jag haft förutom att jag var trött som maratonlöpare efter jobbet de första veckorna.
Iallafall, eftersom jag inte haft tydliga symptom så har hela graviditeten gått rätt mycket obemärkt förbi än så länge. Men under semester i Sverige så seglade jag med pappa och på natten vaknade jag av en sjuuk magsmärta. Sov inget mer den natten och dagen efter var ömma bröst och lusten att sova på eftermiddagen helt borta. Puts väck. Jag blev faktiskt lite nervig av det. Ringde Danderyds gyn akut när jag kom hem till Lidingö och de svarade vänligt men bestämt att ett eventuellt missfall är inget akut så jag får snällt vänta tills min nästa OB appointment. Kuuul Juuul. Nu skulle jag hem till Denver tre dagar efter det så jag satte mig och surade över att återigen ha fått upplevt världens sämsta customer service i Sverige, vilket iofs makes sense eftersom det inte var akut, men jag hade gärna fått höra något i stil med “oroa dig inte, allt är säkert bra” eller något. Ok ok, I get it och de hade rätt, men det var inte vad JAG ville höra..
Åkte hem till Denver, bokade akutid med min OB och kom in dagen efter. Hos min OB så frågade de såklart varför jag var där och jag svarade lite sorgset att.. jag känner inget alls. Jag mår alldeles för bra egentligen. Ingen nausea, inget extra luktsinne, inga ömma boobs. Jag är inte ens trött längre! Något är uppenbarligen fel! Läkaren tittade på mig och sa – you know, it might just be that you are one of a very lucky few…Amen visst pucko.. muttrade jag och surade ännu mer.
Fick lägga mig på OB bordet och efter ca 10 sekunder hörde vi hjärtljud och såg en liten… korv? Bebisen var ju vid detta tillfälle bara 10 veckor gammal så det såg mer ut som en voodoodocka än en baby men shit the same! Där var den och efter det så känner jag mig verkligen som en av the lucky few. Dock övertygad om att karma kommer att komma i kapp och att jag kommer få en överjävlig fodsel eller unge. Det är ju liksom så här i livet. Rätt ska rätt vara!
Så här såg den lilla räven ut för 8 (!!) veckor sedan!
