27 + 4 Anknytning

Caaanonbaaaaaaall. Nu går det inte att dölja något längre vilket är SKÖNT. Nu är det uppenbart och folk behöver inte undra längre. Jag waddlar, stånkar och stönar. Störst denna vecka är att jag känner sparkar hela tiden. Inte bara små buffar utan så stora att magen helt plötsligt slår i skrivbordet. Och för varje spark.. så kommer jag lite lite närmare BabyBo.

Jag har funderar massor över det här mad att knyta an och oroat mig lite över.. när jag kommer känna kärlek? Ojoj hårda ord låter det som nu. Men det har inte varit så mycket sådana känslor. Graviditeten har hittills handlat om… mig… på något sätt. Jag mår si, min kropp ändras så, framtiden är oviss och skärmmande. Helt plötsligt så påminner BabyBo både mig och Casey att hen finns, att det är något som sparkar, påminner och växer. Det är stort! Och fantastiskt skönt att känns att det är mer än bara fantasier på något sätt. Jag har hittills tänkt att om allt skulle gå åt helvete.. så hade jag inte vetat om vad jag skulle sörja? Jag skulle inte sörja en person, eller en personlighet. Jag skulle inte kunna sörja en människa jag känner utan jag skulle sörja en.. dröm? En fantasi? Sörja att jag förlorat något? Något jag har tillåtligt mig fantisera ihop? Och eftersom jag är en katastroftänkare så har jag tills förra veckan inte ens våga tänka en eventuell bebis. (Jag kan fortfarande inte säga “i januari, när vi har barn” eller “när vi föder”, utan istället säger jag “OM allt går som det ska, så har vi barn i Januari” eller “När vi, knock on wood, föder i Januari”).

Men, varje dag, varje spark, får oss att komma närmare varandra. Varje dag känner jag är ett steg längre ut på isen och det är så himla himla läskigt och FINT, sist jag kände så här var när jag träffade BabyBo’s pappa.

Hur, när, var och varför knöt ni an till ert barn? Under graviditet? Under födsel? En månad efter?