Att föda

Jag har nog nämt det (kanske tusen ggr) tidigare här i bloggen, över hur äckligt rädd jag är för att föda. Jag tror att den rädslan kommer ifrån två olika faktorer.

1. Jag har noll koll på vad som händer och kommer inte kunna kontrollera det.
2. Jag har gjort en vakenoperation som barn.. och det är det absolut värsta jag gjort. Det gjorde så vidrigt ont att jag fick ha sköterskor ligga ovanpå mig för att jag skulle ligga still. (Hade en metallrod genom mitt ben/skelett som en läkare tog en fucking BORRMASKIN för att dra ur. Argghhhh. Berättar man den historien för amerikaner så tror de verkligen att Sverige är ett U-land och att Obamacare är the end to it all).

Jag hanterar inte smärta väl. Jag är rädd för att ha ont.

Så lösningen på detta? Jag och Casey har börjat gå på en Hypobirthing class. Vi möts med två andra coupels i fem veckor tillsammans med en lärare. Där får vi lära oss om att det natuuuurliga i att föda barn. Att det inte behöver vara smärtsamt, utan att det är smärtsamt för att vi är rädda. Hypobirthing är ett sätt att ta sig igenom en födsel utan smärtstillande, jag lutar nog mer till att använda det jag lär mig i hypobirthingklassen som ett komplement till alla droger som erbjuds. Vi har sett massa uråldriga videos med kvinnor som föder och de verkar snarare ligga och sova.. och så plötsligt öppnar de benen och plopp så kommer det ut en bebis. Rätt häftigt. Så här står det på Hypobirthings hemsida:

“When you have your baby with HypnoBirthing^®, you will not be in a trance or a sleep. What you will experience is similar to the daydreaming, or focusing, that occurs when you are engrossed in a book or a movie or staring into a fire.”

Så det vi får lära oss är självhypnos, liknande med djup meditation. Lite flummigt såklart men skönt. Jag har lite svårt för att säga om det här är en kurs jag skulle rekommendera ännu. Det är alltid bra att lära sig att slappna av, men materialet (böcker, illustrationer, videos) känns alldeles för gamla för att lätt ta till sig. It’s 2014 yo. Inte 1970.

Jag har läst boken “att föda” och även om den är bra för att man får lära sig en massa, så skrämde den mig. Varje kvinna i den boken, inklusive barnmorskan beskriver smärtan som närmast outhärdlig. (Nja, inte varje kanske, jag slutade faktiskt läsa den för det blev lite väl mycket “det kändes som jag gick av på mitten” citat).

Så jag tänkte fråga er.. kan ni dela med er av era förlossningar? Hur var det? Jag vill höra sanningen, men speciellt om de var bra och om du kan minns din förlossning som något positivt. Stärk en liten rädd sparv här. Snarare en rädd, tjock bofink..