1 ton lättare

Wow, vilket enormt (positivt) tryck det har varit på sms, facebook, instagram, och mail om artikeln om min ortorexi och bulimi. Jag är chockad. Har fått så otroligt många positiva reaktioner på alla sätt och vis. Jag var lite orolig för att mina närmaste skulle skämmas för att jag gick ut med mitt namn i fredags på FB, men det gör dem inte för 5 öre har jag märkt, snarare tvärtom. Det känns som att jag har studsat runt på moln sedan i fredags eftermiddag, har känt mig så lätt (effektiv bantingskur, haha ).. som om en sten på 1 ton plus en skyddsutrustning runt kroppen har släppt mig. Den där glasburen jag nämnde i inlägget nedan är kraschad, och jag känner mig så enormt fri. Och så många som pm:at mig om att tack vare MIN(!) text fått sig själva en tankeställare.. och det var det som var själva syftet med att komma ut med mitt namn i artikeln – Att kunna hjälpa andra med min historia.
Jag har fått väldigt många kommentarer om att detta skulle hjälpa mig själv, trodde inte riktigt på det i förrigår när jag publicerade det.. men vad fel jag hade! Detta har på nåt konstigt sätt hjälpt mig själv enormt mycket. Min sambo märker också att jag mått fruktansvärt bra de senaste dagarna. Och det är tack vare honom som jag gick ut med mitt namn på Fb. Han visste att detta skulle hjälpa mig själv, jag tvivlade lite. Men sedan tänkte jag om när han sade att man har lättare att ta till sig en lång text/artikel när man har ett ”ansikte” på personen i fråga. Så jag lyssnade på honom, och har inte ångrat detta en sekund.

Piuh.. nu blev det kanske ett lite osammanhängande text här, haha. Skrev bara ned allt som ploppat upp i huvudet.
Och till den som undrar så har jag inte längre bulimi (ortorexin byttes ut mot bulimin för några år sedan). Men jag jobbar fortfarande -varje dag- på att inte falla tillbaka. Jag får fortfarande många tankar om kakor,bullar och sån skit dagligen, mer eller mindre, och tack vare hjälp från S:a Helena mottagningen i Skövde, sedan snart 11 månader (1 gång/veckan) och en heltidssjukskrivning sedan i slutet av februari i år, så har jag lärt mig att använda verktygen till att inte falla tillbaka. Men tro mig, det är fanimig en daglig kamp i mitt huvud, och detta är något jag kommer att få leva med troligtvis resten av mitt liv – även om det kommer minska med åren så kommer det alltid finnas i ”bakhuvudet” har jag förstått hos många andra som nu är friska och fria från någon form av ätstörning.

Nu skall jag plocka i ordning lite här hemma.. t.o.m DET känns roligt nu. Lika bra att passa på att njuta av det så länge det varar, haha

Stor kram på er!

Ps. Är det något ni undrar över så kan ni antingen skriva en kommentar här på bloggen (jag publicerar inte alla personliga om ni inte vill det!) eller i ett pm på Facebook ( Carina Rehn ) .

Ha en fin dag, godingar! ♥

(mer text finns efter bilderna )

Med dessa screenshots från kommentarer på instagram och min Facebook vill jag visa hur många som faktiskt bryr sig, ”kända” som ”okända” plus att det är några som själva har varit ”där” eller känner någon. Självklart skall man inte ”gå ut” med sin ätstörning om man inte vill, jag vill bara visa att detta INTE är något att skämmas över, inte ens för sin familj. Det är skitsvårt att berätta för familjen, jag är osäker på om jag ens skulle ha gjort det om det inte vore för min David. Det var han som satt bredvid mig och drev på mig om att jag skulle ringa och berätta till min familj, då hade jag redan gått till mottagningen i några månader utan att jag berättat något för dem. Jag var livrädd (trots att jag är 29 år ) för deras reaktioner: skulle dom bli arga/besvikna/ledsna/idiotförklara mig eller anklaga sig själva? Jag tog tjuren vid hornen, med min andra hälft bredvid, och pratade med en och en.. Och jag minns hur förvånad jag blev över deras reaktioner. Dom var hur lugna som helst, förstod att jag har mått dåligt länge med all träning, mat och min kropp men att dom inte velat säga något mer om det eftersom jag alltid blivit så arg när någon frågat/ifrågasatt mitt ”hälsosamma” liv.

NU skall jag greja lite, haha. Blir aldrig klar med detta inlägg

Kram!