Vaggande dån

I morse stod jag på den plats där jag vill bli begravd. Jag fastnar vid meningen, för jag förstår att det är en mening att fastna vid. Men för mig gör den inte ont. Jag bestämde mig för länge sedan. Man kan se taknocken på vårt hus därifrån. Min brors fönster på övervåningen. Varje gång jag ser det fönstret tänker jag på helgerna som barn. Min bror verkade kunna sova hur länge som helst. Till slut, och allt som oftast, bad mamma mig att gå och väcka honom. Jag tyckte om att krypa ner där i sängen, trots hans protester. Tyckte om att se honom vakna. Jag minns hur det kändes. Hur det såg ut. Satoraffischen. Bilden på världens högsta tall bakom dörren. Kassetten med ZZ Top i hyllan ovanför hans säng. Hur allt doftade. Och jag minns hur vi efter en stund gick ner i köket för att äta frukost till Ring så spelar vi. Hela familjen samlad. Gräsmattan gapar fortfarande tom just där på kyrkogården. Till höger om den närmast ängsliknande – om man kommer från skogen som löper längs tågrälsen – ligger det muslimska gravkvarteret. Rådjuren, med det fortfarande prickiga kidet som jag såg häromdagen, gömde sig i snåren, bland björkarna. Liljekonvaljerna kämpade sig upp ur gräset. Vitsipporna var försiktiga, ännu inte helt utslagna av solen. Överallt dagg. Våren, något senare här. Det var fortfarande tidig morgon. Vacker plats. Jag kommer att trivas där.
Jag mötte inte en själ i morse. Bara jag och Pysen. Några sånger. Koltrast. Björktrast. Black Sabbath. Och de första svalorna. Jag vinglade fram på stigen som skriker efter att få bli galopperad på. Jag och Lize där. En scen ur Game of thrones. Men jag kan inte rida nu. I två veckors tid har jag dragits med en smärta som gett ordet en ny innebörd – även om jag har varit med om värre. Nu: Kramper, tappad koncentration. Trötthet. Svaghet. Har tappat några kilo. Syns redan i mitt ansikte. Tänkt att det här är min nya tillvaro. Min nya vardag. Tankar av oro. Tankar om ”she was in great pain, you know”, från den där filmen som fastnat i mina sinnen. Filmen som jag ska återkomma till, skriva om, om jag orkar framöver. Filmen där raden yttras lugnt av en son som förklarar varför hans mor tagit livet av sig. När cancern blev för påfrestande. För smärta gör det mesta odrägligt. Både fysisk och psykisk. Den får allt att falla samman. Ingenting att fungera. Har återkommande sagt att min största rädsla är att min familj ska fastna i sorgen. I den sortens smärta. Jag vill inte att de ska se tillbaka på sina liv, långt ifrån nu och tänka: det största som hände oss var att Kristian dog. Att han försvann en dag och aldrig kom tillbaka. Jag vill att de ska gå vidare. Jag vill att de ska tillåta sig själva att vara lyckliga. För det förtjänar de. Men jag vet att allt det här är lättare sagt än gjort. För du kan inte göra slut med sorgen. Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker. Sorgens ände är inte ett beslut. Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom. Men den fysiska smärtan går att bekämpa. Det går i alla fall att försöka. Därför styrs mina dagar nu av ett experimenterande med mediciner, med piller. Med opiater. Med receptbelagda förhoppningar. Det gör mig yr. Konfunderad. Skriver. Raderar. Skriver och raderar. Svårt att få ihop ett sammanhang. En röd stubintråd. Tankarna skenar. Försvinner när de precis har börjat. Vildhästar i huvudet. Omöjliga att tygla. Kan inte avgöra om det jag skriver är begripligt eller värdelöst. Men det måste ut. Klarar inte av att ha det inom mig längre. Även om det bara är märkligt trassel. Med ett oerhört självförtroende skanderade jag nyligen att sjukdomen kunde ta min kropp, men att den inte kunde ta mina sinnen. Tji, fick Kristian Erik Olof Gidlund. Smärtan blir visserligen mindre. Förvirringen samtidigt större.
Vi gick samma väg i natt, jag och Pysen. Även då så tomt. Lugnt. Slogs av tystnaden. Det vaggande dånet från pappersbruket. Den molande visan som hänger över Kvarnsveden. En ensam långtradare på Morbyggevägen. Två flickor cyklade förbi, doftandes päroncider och tonårsparfym. På väg hem eller till nästa fest. Jag har cyklat samma väg. Samma sträcka. Av samma anledningar. Då, när livet innebar någonting annat. Vi fortsatte vår promenad. Prästgatan ner. Förbi gårdarna som var skog när vi var barn. Skymtade åkern vid vår gatas slut. Bygget. Nya hus ska upp. Nya liv ska levas. Savannen försvinner. Everything put together, sooner or later falls apart.
- - -
I morgon är jag med i Värvet - en intervju som spelades in under mitt behandlingsuppehåll.