Skymning över Tjärnaheden

Ett ensamt moln sträcker sig bort från Morbyggevägen. En svala följer efter. Jag går långsamt förbi mammas alla krukor på trappan. Rör mig längre bort. Förbi vinbärsbuskarna. Mamma säger att det inte blir så mycket i år, men kvistarna hänger tunga. Jag fortsätter. Förbi den ständigt fuktiga jorden under tomatplantorna, förbi de enorma rabarberbladen, mammas odlingar och den i år glesa hallonhäcken, slaktad av vintern. På gårdens baksida ser jag himlens rodnad över Bergebo. Överallt en tystnad från gårdarna. Grannskapets lugn. Bara en vag aning om pappersbruket där borta. Fortsätter fram. Passerar ormbunkar, det nedsågade plommonträdet, lysingar, riddarsporrar och växter som jag aldrig kommer att lära mig namnet på. Gräsmattan skjuter upp lila blommor här och där, påminnandes om klöver trots att de är någonting annat. Jag går förbi asken. Eken. Känner på de tjocka bladen. Jag vill ha en konduktörsmanick. Ta ett blad. Klippa en biljett. Klippa två. Jasminbusken står som ett moln. Dammen sjunger. Pysen springer sig utmattad på gräsmattan. Utan koppel, utan halsband är han som ett naket barn på sommarlov. Så fri. Naturlig. Snart har jag gått ett varv runt gården. Hör trastarnas tjatter. Jag ställer mig under ena äppelträdet och tänker: här har en storm passerat, trots det står allt vackert kvar.
Det blev ingen behandling. Provresultaten säger att den inte längre hjälper. Tumörerna växer. Jag är i för dåligt skick. Min lever verkar inte fungera som den ska vilket skickar tillbaka ämnen ut i min kropp. Upp i mitt huvud. Det förgiftar mig. Gör mig illamående. Skapar yrsel. Ingen av mina mediciner biter. Får mig att undra om det här är den verkliga början på slutet, eller om det är långt kvar innan en annan dimension av allvar sätter igång. Mina krafter så svaga. Mina sinnen så trötta.
På kvällarna går jag ut för att möta de varma, mjuka dofterna som då vaknar till liv. Nattviol. Linnéorna. Då går jag långsamt runt i trädgården. Riket. Beväpnar mig med vingar. Med kraft för stunden. Sedan går jag in. Till sängen. Till natten. Bedövad av preparat som får hjärtat att bulta allt snabbare, som får benen att bli veka, som får periferin att röra sig mjukt sjunker jag ner i drömlös sömn, tänkandes: hur långt kan människan drivas? Det är det sista jag tänker varje kväll. Det första jag tänker på varje morgon. Nu går jag ut i trädgården. Jag hör fåglarna och dammen. En ny dag. Här.