Hök

En rovfågel lyfter. Jag har då passerat den infrusna Mirandaön som farsan skapade som barn. Och jag har sovit en natt av märkliga drömmar bredvid brasan i stugan på landet. Jag är tillbaka. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till realtiden.
Jag har aldrig varit bra på att komma hem. Efterspelet från turnéer och resor har alltid fyllt mig med tomhet. Jag är fullt medveten om detta. Därför gör jag nu mitt bästa för att klara mig bättre. Avklarar Stockholm kvickt. Går kvarteren som jag har saknat mest. Blir förälskad i en för mig ny bokaffär. Träffar Johan för att prata om den där tröjan som de ska börja sälja. Den där tröjan som vi har tagit fram tillsammans med Robin. Och jag träffar förlaget för att diskutera intervjuer. De är många. Fler än jag trodde. Folk kommer att tröttna på mig. ”Dö.” Jag sätter mig på det där fiket och läser om Billy the kid och om sökandet efter Robert Johnson – världens mest mytomspunna bluesgitarrist som enligt den hembräntmarinerade legenden sålde sin själ till djävulen för att lyckas med sitt hantverk. Min koncentration är blek. Tappar lätt fokus. Balans. Pendlar mellan styrka och mörker. Sinnena rusar. Därför drar jag mig undan. Till skogen och stugan. Till brasan och lugnet. Tills att den där dagen kommer. Dagen med domen.
Jag fortsätter till vänster upp längs dungen, ser ut över ängen som är den vackraste jag vet. Sätter mig på samma plats där jag i höstas satt med mina syskon, då livet levde – hårt och utan kompromisser. Jag ser den orörda snön. Barndomens fält. Vinden viner. Kite tolkar Fred Åkerström. Jag försöker närma mig veckan som kommer. Den som kommer att avgöra så mycket. Den som kommer att bestämma om uppehållet kommer att fortsätta. Om behandlingen kommer att avbrytas. Den som kommer att sätta upp reglerna för de kommande månaderna. Den som kanske kommer att ge en fingervisning om hur mycket tid jag har kvar. I veckan kommer jag att ta ett beslut, tänker jag och korsar ängen. Här har bara jag och rådjuren gått. Granen som en gång stod blek är nu borta. Hör hackspett, fåglars vårsång i livets längsta vinter. Hör tankar om att skämtet måste sluta nu. Hör tankar som säger: Kristian Gidlund, du döms härmed till cancer för XXXXX. Hör tankar om att jag vill fortsätta mitt liv. För jag har andra saker att skriva. Platser att uppleva. Kärlek att vingla av. Barn att älska. Jag vill att mina sinnen ska rusa, men av andra anledningar än denna. Jag går förbi platsen där vildsvinen har bökat upp en förmögenhet. Och jag går förbi träden som inte har klarat snön. Jag lyfter min blick. Rovfågeln syns inte mer.