IVF – ur manlig synvinkel.
Jag vill gärna dela med mig av vad som händer i livet, varför det inte händer så mycket här på bloggen. Om du orkar läsa så förstår du säkert att fokus ligger på helt andra saker.
Det var en gång…
Så börjar ju många sagor jag hoppas kunna få berätta för mitt barn någon gång i framtiden. Just nu får jag vackert vänta på den dagen. Jag och min älskade hustru har i många år försökt, kämpat, misslyckats och försökt igen att bli med barn. Det är inte alls så enkelt som det varnades för när vi var yngre. Det vill sig inte. Detta till trots att inga “fel” har hittats, allt ser bra ut minsann. Ändå går det inte.
Jo. Det var nära för cirka ett år sen. Vi hade i princip gett upp hoppet om att pillren man ska testa innan IVF blir aktuellt skulle funka. Då tog det sig. GRAVID. Efter år av längtan och hopp. Det gick två timmar innan värken började, vi hann knappt bli glada – det var nog för bra för att vara sant. Ett par dagar av värk som vi inte visste om den var normal eller inte fick vi till slut åka in akut. Det visade sig vara ett utomkvedshavandeskap som krävde operation, en äggledare och nästan en liter blod fick tas ut. Och drömmen om att bli föräldrar slocknade igen.
Vi har sedan dess försökt på egen hand i väntan på att få tid för IVF (dvs assisterad befruktning). Vi börjar nu närma oss dagarna då det ska ske. Det är både spännande och förväntansfullt. Går det bra direkt? Går det inte ändå? Det finns just nu inget jag önskar mer än att det “tar sig” direkt. Blir faktiskt lite tårögd när jag sitter här och skriver, längtan och önskan är så stor och svår att ens förklara med ord. Jag vill veta hur det är att bli pappa, jag vill se när min fru möter vårt barn för första gången där på BB. På nåt sätt känner jag att det är vår tur nu.
Min roll i allt detta är ju såklart viktig men ändå ganska liten. Jag har en uppgift och det är att lämna ifrån mig så bra spermier det bara är möjligt, måtte dom ha en riktigt bra dag när det väl är dags. För att lyckas med detta promenerar/joggar jag ca två mil om dagen och äter mina vitaminer (duktig gosse!). Så mycket mer kan jag inte göra. Det är dock inte så svårt att motivera sig för en promenad trots att termometern pekar på 32 som idag. Tänkte häromdagen att om ett par veckor ska jag göra mitt livs viktigaste leverans, men försökte slå bort den tanken – blir ju mentalt jobbigt att tänka så. Bättre att tänka “går det så går det”, det räcker. Ser ju inte direkt fram emot rummet på Sahlgrenska där jag ska göra min del när det väl är dags men det är bara att göra, annars blir det liksom inget. Ska dock inte klaga, min del i alla moment som ska göras är ju tämligen enkel. Jag behöver ju inte hålla på med nässpray, sprutor och allt vad det är. Försöker vara så delaktig jag kan men just nu blir det mest att vara den papegojan som påminner och frågar om “du sprayat när du ska?”.
Hittills har jag knappt märkt av att min fru tagit nässprayen (suprecur) som väl i princip leder in henne i klimakteriet innan äggproduktionen ska vevas igång men idag har hennes humör och känslor svängt mer än Shakiras höfter. Kunde väl inte riktigt ana att det skulle resultera i att hon ville bada i regnvattentunnan men hormoner och varmt väder verkar vara en kul kombination. Som man får jag vara beredd på att både hålla handen och hålla mig undan när det behövs. Det är en resa vi delar men på så helt olika sätt ändå.
Jag kommer säkerligen skriva mer om detta, hoppas jag inte svamlat för mycket och att ni vill/orkar läsa. Förhoppningsvis får jag avsluta berättelsen med att “så levde de lyckliga i alla sina dagar”.
Avslutningsvis,
Helena – jag älskar dig.
The post IVF – ur manlig synvinkel. appeared first on Mats Ljunggren | Fotograf | Bröllopsfotograf | Gällstad | Ulricehamn | Borås | Fotoblogg.
