Min sommarvän

Under sommaren när mina vänner försvann en efter en på diverse semesterresor blev jag lite ensam. Visst, jag skulle mest bara jobba men någon att hänga med lite opretentiöst på kvällarna när knoddarna hade somnat – det saknade jag. Alltså bestämde jag mig för att leta reda på en ny vän. En sommarvän.

Tur som en tokig så hittade jag faktiskt en. Som även delade ett av mina största intressen: godis. Men hur lyckosam kan man vara?! Vi var som själsfränder och vår vänskap utvecklades från den ena nivån till den andra i ganska rask fart medan vi knaprade lakritssnören och var rörande eniga. BFF:s för alltid, aldrig skulle vi skiljas åt.

Men så hände något. Hon började bli stirrig och blinkade stressat mot slutet av kvällarna. Inte heller utvecklades vår relation i samma takt längre, utan tvärtom stod den still och stampade på samma ställe. Vi började tjata om samma saker många gånger. Ja ja, tänkte jag och tog en karamell till, en fas bara, den går nog snart över.

Men fasen gick inte över, den förvärrades. Hon började stänga mig ute. Sa att hon behövde en paus på en halvtimme innan vi kunde fortsätta umgås. Och jag hade ingenting att säga till om! Lite dålig stil, tyckte jag och blev en aning stött. Förresten hade hon rätt töntigt namn, men vem bryr sig.

Sen blev hon ännu värre och vänskapens lakritsband prövades hårt. Hon började nämligen slänga choklad omkring sig. Hur ohyfsat som helst. Vad skulle fru Ribbing säga om det? Och det var som om hon gjorde det för att jäklas med mig. För hon slängde den på ställen där jag inte kunde komma åt den. Bitchigt. Så gör väl ändå inte vänner va?

Nej, jag säger tack för den här tiden, men nu får det vara bra. Nog för att jag gillar godis men jag vill inte bli behandlad hur som helst. Jag föredrar mina köttiga och blodiga vänner.

Du ta din chokad och stoppa den var du vill – vår saga är all Candy Crush Saga.

Nu ska jag ta en lakritschoklad. HA!