stum och normalstörd
Idag åt vi grillmiddag med de "utvecklingsstörda".
En äldre tjej kom fram till mig och började prata. Hon berättade belåtet att hon och hennes pojkvän varit tillsammans i ett år och sex månader. Wow, tänkte jag. Längre än de flesta. Hon såg att jag var intresserad så hon fortsatte prata. Halvt skrytsamt, halvt nöjd fortsatte hon att berätta "Han har visat mig ringen också. Vi är förlovade" Jag satt och nickade. Tankspridd och fascinerad. Hon visade killen med en demostrativ gest. Sedan lyfte hon vänstra handen som för att visa sin ring. Jag spetsade mina öron och satte mig i en position som var redo för att ta in allt jag kunde om deras kärleksliv.
Men Istället för att visa mig en glimmande guldring så förde hon handen till magen och rörde runt den i cirklar. Halvt skrytsamt, halvt nöjt kuttrade hon "förresten! Jag åt minsann tre köttbitar till lunch idag" Sedan gick hon.
Jag satte kvar och nickade. Tankspridd och fascinerad. Tesen om att vi normalstörda komplicerar saker för mycket kändes plötsligt ännu mer relevant.