OS-GULD i fjanterier.

Jag läste Svenska på universitetet. Ofta var lektionerna rätt roliga. Men vissa dagar ballade skiten ur, det var som att våra akademikerlärare började dregla och dansa på borden över ytterst små och snäva definitioner och forskningsområden. Vi hade till exempel en lärare som forskade på ortsnamn i Östeuropa. En annan på diskurspartiklar. Det var på lektioner som dessa jag fick panik. Fan. Jag är nitton. Jag är för ung för att ruttna på institutioner. Jag ville bara ut och springa i gräset. Rent bokstavligt.

Nedan ska ni få se ett exempel på tråkig kurslitteratur. Notera hur författaren nästan onanerar till komplexa termer. Det är som att han får stånd av att försvårar texten så att bara en ytterst liten skara människor kan försöka tillämpa sig hans forskning.

Vad tycker ni? Nog finns det väl lite felaktiga definitioner när det vilka satser som är överorndade och underordnade? Är det inte på tiden att vi ska intruducera en intemidär kategori för en relation där en språkhandling har ett syntaktiskt oberoende?