ATT SE NED PÅ SIG SJÄLV

Okej, alla vi som har en tendens att klanka ned på vissa saker med sig själv - raise your hands!

För jag antar att jag inte är ensam om att, åtminstone under vissa perioder, vara riktigt självkritisk. Nu snackar jag egenskaper och insidan, alltså inte att vara missnöjd med sitt utseende, utan en mycket viktigare del av sig sjäv - nämligen insidan. Utsidan kan man ju ändå ganska enkelt justera och ändra om. Färga lite hår, gå ned lite i vikt, köpa nya kläder och så vidare. Men insidan är man ju fast med och den har man aldrig fått vara med och välja, skapa eller forma. Hur man agerar i vissa situationer, om man är utåtriktad eller blyg, lugn och stadig eller orolig och smått panikslagen dygnet runt. Hur fasen ska man kunna ändra på sina instinkter, inställningar och egenskaper. Går det ens? Jag vet inte. Kanske om man tvingar sig själv till att vara disciplinerad dygnet runt och alltid tänka tre steg före man agerar. Men det låter väl ändå onödigt jobbigt. Fast varför vill man ens ändra på sig själv? Det borde ändå vara den frågan som man alltid ska ställa sig själv in times of doubt. Varför vill jag ändra det här? Varför vill jag ändra mig själv? Vad beror det på? För jag är ganska säker ändå på att anledningen till att man ibland vill ändra på saker inte är för att det är något hemskt eller dåligt. Jag tror snarare att det finns många andra faktorer som får en att känna vissa saker. Som gör att man blir lite hjärntvättad kanske. Man missar the big picture och snöar in sig på saker med sig själv som man som småning om övertygar sig själv om att de är helt absurda och måste bort. Jag kan, på sista tiden, störa mig så förbaskat på att jag kan vara så högljudd och alldeles för pratig. Även att det är min instinktiva impuls i vissa situationer att brusa upp glatt och börja pladdra på om något. Sedan efter två sekunder så får jag ångest och känner mig dum. Fan vad jag pratade högt där.. Jag avbröt väl säkert någon med. Försök vara lite diskretare för fan. Sedan att jag kan vara så virrig. Ena dagen vill jag bo där, nästa vill jag plugga på ett annat ställe och den tredje så är jag bara arg på mig själv att jag bara inte kan vara nöjd och tålmodig med det jag har, som alla andra. Att jag inte kan hantera kritik, otrevliga människor eller att någon annan tycker något dåligt om mig. Det kan ju suga ganska mycket.

Men sen kommer man tillbaka till det här med påverkande faktorer runtomkring igen. För alla dessa saker med mig som jag nu kritiserar så hårt och funderar över så ofta, de var för ca tio månader sedan saker med mig som var fantastiskt bra och gjorde mig till mitt bästa jag. För jag är ju en person med starka impulser, som höjer rösten snabbt av glädje och som kan prata oavbrutet i timmar. En person som virrar runt fast med ett leende på läpparna. En person som alltid är noggrann med att försöka få människor runt om mig att inte känna sig obekväma eller nedstämda, just på grund av att jag vet själv hur känsligt det kan vara. Mina dåliga sidor är mina bästa sidor. För de gör mig till mig. Och de där faktorerna som påverkar så mycket, de kan bland annat vara människor. Människorna runt om en kan vara så avgörande för om dina dåliga sidor blir bra eller om de bara får dig att bli självkritisk. Det är därför sakerna med mig som jag idag rynkar pannan över, för tio månader sedan fick mig att känna mig så bra. För att människorna som fanns runt om mig då fick mig att må så bra och att njuta av att vara precis som jag är. Jag tänker bland annat på mina fina klassisar från Gyro, så puss på dem.

Så vad kan vi komma fram till av detta? Tänk på vad de runtomkring dig har för påverkan på dig själv och ditt liv. Och tänk några extra gånger innan du är för självkritisk. Som min lärare på uni sa för ett tag sedan "allt innan döden är inget att oroa sig för"

Massa pussar