NOW WONT YOU UNDERSTAND, THAT I'M NEVER CHANGING WHO I AM

Sitter på bussen hem och funderar lite. Hur kommer det sig att jag är så ivrig vad gäller mina studier? Att jag alltid vill skriva om det, prata om det, twittra om det, lägga ut bilder osv? Att jag älskar det så mycket så att jag längtar till nästa kurs, så mycket så att jag ser tentan och tentaplugget som en rolig utmaning snarare än något jobbigt. Att jag känner hur jag bara växer kurs för kurs, uppgift för uppgift. Dels mina kunskaper, men också min integritet och min självkänsla.

Det här är mitt. Min grej.

Många hade en grej när man var liten som man älskade och var bäst på, antingen var man jätte duktig på fotboll eller innebandy, på att måla eller kanske på att spela något instrument. Jag provade både fotboll, innebandy och ridning, men inget passade mig. Antingen var jag dålig, tyckte det var tråkigt eller läskigt (hästar, haha). Jag spelade fiol i många år, det tyckte jag om till viss del men jag blev aldrig en sån som försvann in i stunden och kunde få fram otroligt vackra toner utan att glida över till fel sträng en enda gång. Jag gick på fiolläger tre somrar i rad och träffade massvis med fantastiska barn och unga som kunde spela så bra att man trodde man dött och kommit till himmelen. Jag älskade de lägren, men jag älskade inte att spela själv, inte så mycket som många av de andra. Så jag slutade med det och sen under högstadiet blev jag en såndär klassisk förvirrad själ som flänger runt lite överallt, blir en fjortis och tar inget seriöst. Jag hade aldrig känt hur det var att veta att man är sig själv.

Det blev dags för gymnasieval och jag var fortfarande virrig, flummig, oseriös och hade ingen aning om vad jag egentligen ville och vem jag egentligen var. Så jag valde media, med motivationen "det låter roligt, sånadär vanliga program verkar tråkiga". Detta ångrade jag sedan djupt och två asjobbiga år följde sedan på ett ställe där jag inte visste vem jag var, ännu mindre än vad jag tidigare gjort. Men så satte jag ned foten och bytte till GYRO och Hultsfred. Och det var här, det här beslutet, som var startskottet för mig och mitt liv. Saker var fortfarande (om inte ännu mer) röriga, men under detta sista år på gymnasiet upptäckte jag den delen av mig själv som jag aldrig hittat tidigare, den där grejen som gör mig till MIG och som jag är bra på. Eller, sak och sak, utan snarare område. Utöver detta så lärde jag känna sex otroligt underbara personer, samtidigt som resten av mitt sociala liv bara föll på plats.

Jag älskar att lära mig. Jag älskar att vara kreativ. Jag älskar att lära ut. Jag älskar att skriva, att läsa och att prata. Jag älskar att engagera mig, att vara den som öppnar munnen. Jag älskar att göra något som inte bara får mig att mår bra, men som också gynnar andra. Jag vill vara en förebild, någon som stöttar och höjer upp människor. Som lär ut kunskap men också får elever att känna sig viktiga och intelligenta, som om man har all potential i värden. Jag vill motivera andra precis som jag har lärt mig att motivera mig själv. Egentligen blir det tydligt när jag tänker tillbaka lite, jag vet inte hur många "böcker" jag skrev i åldern 8-12. Hur många gånger jag tvingat Ewe eller kompisarna på fritids att sitta och lyssna och leka elever medan jag står vid tavlan. En gång gjorde jag ett "övningshäfte" till Ewe men lite uppgifter och bl.a. en sång som jag hittade på som vi skulle sjunga i slutet av "lektionen", och så ett facit till mig själv. Jag kommer så väl ihåg den fantastiska känslan. Jag vet inte hur många gången jag jublat lyckligt när läraren sagt "de som är klara kan gå runt och hjälpa sina klasskompisar". Jag klippte hur många böcker som helst under min uppväxt, när jag var ca 9år skrev mamma upp mig en bokklubb, så varje månad i några år fick jag hem en ny bok. Samma vinter som stormen Gudrun fick jag en bok i julklapp som hette "Bläckhjärta" på närmre tusen sidor (sjuukt tjock) och när vi hade strömavbrott i nästan 3 veckor efter stormen så gjorde jag nästan inget annat än att läsa i den, så i slutet på januari var boken utläst.

Jag kommer till och med ihåg att när jag gick på lågstadiet så frågade jag min fröken hur länge man måste plugga för att bli lärare. "Fyra år" sa hon, varpå jag svarade "åh, jag vill verkligen bli lärare.. Men nä, fyra år är för mycket!" Haha.. Jaa.. Kort (läs långt) och gott, jag vet nu att jag hittat precis det som jag älskar att göra och jag njuter som bara den.

Puss!