STOCKHOLM STORIES

tåget lämnar stockholm station under ett mjukgrått täcke himmel. bara min stickade tröja har vita moln. villa lobos bachianas brasileira strömmar ur sladd och lurar, in i mig. och det är minst sagt rörande när tåget börjar plöja fram genom skog & regn. rörelsen sväller bröstet och möjligheternas värld till sin bristningsgräns. det känns. det känns i suset längs skenbenen, lättheten & pirret under fötterna; vinterstövlar till trots. livet, så levande. framtidens, min framtids nyckel-historier, så påtagligt skrivandes just här i stunden, att man borde höra en pennas rasp mot papper.

musiken går över i beethoven. jag förbannar att jag mår så illa att jag inte riktigt klarar av att skriva. förr kunde jag läsa hela romaner i baksätet på bilar, nu knappt en diktrad i rörelse, utan att illamåendet väller upp & tar över. utanför börjar dagen redan sluta sig. det skymmer och jag lutar huvudet mot den svala rutan, känner hur jag sluter mig jag med. vaggad dåsig av piano & dunkande räls. någon i vagnen skalar en clementin och jag kan inte låta bli att le över doften, blundar och försvinner bort i drömbilder av just den här resan stockholm - skåne från ett annat liv. då plöjde tåget och jag fram och emellan olika liv nästan. ett med skolsalar & provskrivningar. ett nästan ordlöst; för att han var & är författaren och jag musan. för att det inte så lätt lät sig berättas.

en historia fortfarande svår att berätta. en resa som genom en snårskog där jag vet intuitivt var jag ska sätta fötterna, men när vägen ska beskrivas, då är den plötsligt full av fallgropar och mörka vatten. varje gång jag sitter ensam på ett tåg gör den sig dock påmind och en dag kan jag kanske berätta om mannen som fyllde hotellsviter med vita liljor, vinter-stockholm med varma hemligheter, ~ & boksidor med kod-ord mellan raderna, som med osynligt bläck; om man inte vet, eller kanske levt liknande liv, kan det knappt anas att där finns något att ta reda på, locka fram med kemikalier. men nu för alltid där, i bokform och i mig för alltid där, i år som formade mitt unga jag i en kanske inte helt standardiserad form. kanske kräver den en egen bok, mitt svar i tryckt & utgivet format. en dag kanske jag kan berätta om mannen som kallade mig vaniljflicka.

nu blir det bara små berättelser i bilder från dagar av arbete, vänskap, skapande & lycka. också dem med mycket mellan raderna. och jag ska ta mig till bistro-vagnen och svalka huvudet med ett glas kallt, vitt vin. en äldre gentleman har just presenterat sig. francesco heter han & i morgon ska han hålla föredrag om sina nio år i sibiriskt fångläger. hinner jag inte åka och lyssna önskar jag så att hela historien hanns med innan jag ska byta tåg på nästa station. kanske dela en clementin för doften & minnenas skull. plöja fram med tåg genom nu svarta skogar & regn nu bara silver i mörkret. hem till min studio. hem till vila under baldakinen & väskor att packa upp; fulla av vackra ting och bilder i massor som väntar på sin form. historier jag vet hur jag ska berätta.

kärlek,
h

±
image n°1 - 5 | location / styling : atelier 54 / sara n bergman | kimono ’the painters daughter’ : soon at love warriors image n°6 | model : lina lindholm | bodypaint : sara n bergman © hannah lemholt photography

the train leaves stockholm under a soft gray blanket of a sky. just my knitted sweater has white clouds. villa lobo’s bachianas brasileira flows from the headset & into me and its effect is touching, to say the least, when the train starts to plow through the forest and rain. the affect swells my chest and the world of opportunities to its limit. it feels. it feels in the murmur inside my shins, in the sensation of lightness as a tingle under my feet; winter boots notwithstanding. life, so alive. the future, my futures key stories; so tangibly written right here in the moment, that one should be able to hear a pen graze paper.
the music switches to beethoven. i curse the fact that i feel so nauseous i can hardly type. i used to be able to read entire novels in the backseat of cars, now barely a line of poetry in motion, without malaise well up and take me over. outside the day’s already shutting itself around us. it’s darkling and i tilt my head against the cool window, feeling how i shut myself too. cradled drowsy by piano & thudding tracks. someone in the carriage is peeling a clementine and i can’t help but smile from the scent. i close my eyes and drift off into dream images of this particular journey, stockholm - south of sweden, from another life. back then, the train and i plowed thru and between different lives almost. one with classrooms and examination papers. and the other almost wordless; because he was & is the author and i the muse, ~ & because its story didn’t easily let itself be told to anyone outside.

it’s a story still hard to tell. a journey through an underbrush where i know intuitively where to set my feet down, but when it comes to giving a road description, it’s suddenly all pitfalls and dark waters. each time i sit alone on a train it makes itself felt though. and one day i might be able tell you about the man who filled up hotel suites with white lilies, a wintery stockholm with warm secrets ~ & book pages with code-words in between the lines, as with invisible ink; if you don’t know it’s there, or perhaps have lived a similar life, it can barely be sensed that there’s something to find out, to bring out with chemicals. but now forever there, in book form, ~ and in me forever there, in years that shaped my young self in a perhaps not completely standardized form. maybe it all requires a separate book, my response, in printed & published format. maybe one day i might be able to tell you about the man who called me vanilla girl.

now there will be only small stories in photos from days of work, friendship, creativity & bliss. also those with much unsaid in between the lines. and i’ll go visit the bistro car and cool my head with a glass of chilling white wine. an older gentleman has just introduced himself. his name is francesco and tomorrow he’s going to give a lecture, about his nine years in a siberian prison camp, and if i won’t have time to go listen i do wish there’s time for at least part of his story before i’m changing trains at the next station. perhaps share a clementine for its scent & the memories sake. plow by train through forests now black and rain now only silver in the darkness. home to my studio. home to rest under the baldaquin & bags to unpack; full of beautiful things and photographs in mass, awaiting their shape. stories i know how to tell.

with love,

h