THE CARRIER PIGEON & THE LABYRINTH

vi bodde i det där enorma, vita sekelskifteshuset med
det runda, knoppande tornrummet och nästan för många andra;
större rum att gömma sig, ~ & försvinna i.
vi bodde i det det där vackra, gamla huset med de många,
av åren perfekt blankslitna & välvda trappräckena;
alltför lockande för att kunna låta bli att gränsla & åka ner för.

vi bodde alldeles vid skogens kant.
bara en lek bort från det mörka järnvägs-spåret med
kantande kjolar av vita, gigantiska björnlokor,
som vi visste var giftiga och som bar förföriska vita blommor
& lek i hela sago-skogen,
men de där låter Ni bli - förmaningar.

jag var en 7 årig, rufsig pojkflicka med,
som mama fortfarande säger
ett rikt inre liv, släpandes för långt nattlinne
över kökets svart, ~ & vitrutiga stenplattor.
jag minns doften av syren; i sommarbris från trädgården,
limegröna frökapslar över stenrutor; inblåsta genom köksdörren. det var där jag satt, som förtrollad, timme ut och timme in,
~ & lyssnade på

hjältar & monster på himlavalvet om och om.. och om igen.
den lilla bandspelaren spelade upp radioteatern med den grekiska mytologin. spelade upp den och in den; djupt in i mig. band n°2, det med theseus & ariadne, labyrinten & minotauren, hade en alldeles speciell plats i mitt barnhjärta och skulle visa sig bli kvar där, långt efter att
jag slitit ut rösterna på magnetbanden.

så för fyra år sedan, nästan trettio år senare, ska ariadne’s
röda tråd börja nystas upp & leda mig in i en labyrint.
leda mig till en kärlek förklädd till minotaur.
fast det vet jag inte då.

det ska ta två år innan jag ens tar tag i änden av
den där röda tråden.
jag, ~ & mitt liv, är någon helt annanstans.
och när jag så får en plötslig ingivelse att svara på brevet,
då börjar en resa inåt två människors mitt.
och mot varandra.

det ska ta en dag, efter de två åren, att få svaret;

att skicka brev till Dig är som att skicka ut en brevduva.
man vet aldrig om den kommer tillbaka med svar.

sedan dess har det liv, mitt, som jag redan tyckte var musik, fått en djupare rytm. allt har fått en rytm. det är bara så det är. vi vet nu att vi bott bara några gator ifrån varandra i london. kanske har vi passerat varandra där eller dansat på tvilling-bord på china white. det har funnits så många punkter på vägen, nu är de tydliga som knutar på den röda tråd som löpt genom allt, genom två liv som plötsligt bestämde sig för att nu. nu är det dags, ~ & som ledde oss, två främlingar in i samma labyrint.
sedan dess minns jag, i allt klarare & tätare ögonblicksbilder; delar ur mitt liv som av någon anledning blivit kvar, Ni vet sådär i ett speciellt fack, fast man inte riktigt förstår varför de känns som nycklar, eller kanske ens att man alls hade ett lås som de skulle komma att behövas till, för att öppna upp en dag.

att veta när man hör en

röst; att det där.. det är hemma. att tillslut ses öga mot öga när man redan fallit för varandra. att flyga; att sätta sig på ett plan mot ett bröllop med 150 människor varav man aldrig träffat en enda, med en stor champagne-sabel smugglad i bagaget.
att få sitt liv ihop-broderat av en röd tråd, där varenda tygbit, även de som inte passade ihop, plötsligt alldeles klart har behövts för att mönstret skulle bli urskiljbart.
om det ska jag berätta. men kanske inte här. Ni som undrat så fint när det kommer en bok. den kommer. detta är vår historia. jag hade nog inte ens kunnat fantisera ihop den som rufsig 7 årig trollunge med än ostyrigare fantasi. livet är rikt, både det inre & det faktiska.
kärlek.
så var det ja,
h

wearing a favorite dress - valley from candela | free people bowl with the last roses from the garden
feather is handmade for me by sara n bergman © hannah lemholt photography
//


we lived in that huge, white, turn of the century house,
with the round, budding tower room and almost too many other,
larger rooms; to hide and get lost in.
we lived in that beautiful old house with the many
perfectly timeworn & winding wooden banisters;
too tempting not to straddle & slide down.
we lived right next to the forests edge.
just one game away from the dark railroad,
skirted with the luminous giant hogweeds we knew
were toxic and carried seductively soft flowers,
~ & play throughout all of the fairy tale forest,
but stay away from those - admonitions.

i was a 7 year old, disheveled tomboy,
with, as mama still puts it;
an abounding inner life, dragging my too long nightgown
over the kitchen's black, ~ & white checkered stone floor.
i remember the scent of lilacs in the summer breeze from the garden,
lime green seedpods dancing over stone; blown in through the kitchen door.
and that's where i sat, enchanted, hour after hour,
~ & listened to ’empyrean heroes & monsters’ over and over..
and over again.

the tiny tape recorder played back that radio drama of the greek mythology.
played it back and in; deep into me. cassette tape n°2;
the one with theseus & ariadne, the labyrinth & the minotaur,
had a very special place in my infant heart
and would prove to stay on in there,
long after i had worn out the voices of magnetic-tape.


then, four years ago, almost thirty years later,
ariadne's red thread started to unravel, leading me into a labyrinth.
leading me to a love disguised as a minotaur.
although i didn’t know that then.

it’ll be another two years before
i even take hold of the end of that red thread.
i was, my life was, ~ somewhere else.
and when i did get a sudden impulse to respond to that letter,
then began a journey, inwards, into the core of two people.
and towards each other.

it’ll be one day after the two years, to get the answer;

sending letters to you is like sending out a carrier pigeon.
you never know if it will come back with answers.

since then, the life, my life, that i already thought had music in it, has gained a deeper rhythm. everything has got a rhythm.
that's just the way it is.
we know now, we’ve lived just a few roads apart in london
maybe we’ve passed each other on the street,
or danced on top of twin tables at china white.
there has been so many points on the way,
now pointed knots on the red thread that has run through it all.
through two lives suddenly decided & directed into a now.
now is the time, ~ & that led us, two strangers,
into the same labyrinth.

since then, i remember,
in ever clearer & more frequent instant inner images,
parts of my life that, for some reason has remained.
you know the kind; stored like in a special compartment,
although one doesn’t really understand why they feel like keys,
or perhaps even that there’s a lock at all;
that they’ll be needed for, to open up one day.

to know, when you hear a voice,
that this.. this is home.
to finally see each other, eye to eye, when you’ve already fallen.
to fly; get on plane and travel to a wedding with 150 guests
of whom you've never met one,
with a large champagne saber in your luggage.

to get your life stitched up by a red thread,
where every single piece of fabric, even those that, at first you
didn’t think fit together, suddenly quite clearly has been
necessary for there to be a distinguishable pattern.

it'll tell you about that. but maybe not here.
those of you who has written me, who has wondered so sweetly
when will there be a book ?
it’ll come. this is our story.
and i probably couldn’t even had made it up.
not even as that disheveled 7 year old tomboy,
with the run free imagination.
life is abounding,
both the inner & the actual.

love.
that’s it,

h