Behöver jag läggas in?!?!?

Har i flera dagar velat skriva ett inlägg, men har inte kunnat logga in. Naturligtvis har jag glömt bort vad jag ville få sagt, men som tur är har jag mycket jag vill säga i alla fall.

Jag mår väldigt bra under omständigheterna. Det inträffa en sak för ca 1 månad sedan, som jag skrivit i inlägget innan. När allt uppdagades så gick jag in i väggen. Var mer eller mindre rädd för att jag skulle få ett maniskt skov (är bipolär typ 2). Jag fick utskrivet Zyprexa (ges vid akuta fall av maniskt skov). Visst det hjälper mig att inte ha mardrömmar, och för mycket tankar i skallen under natten. Men jag är väldigt säker på att jag har en manisk period.

2009 hade jag min första maniska period, pga att jag blivit psykiskt misshandlad under 5 år i min förra relation. Jag lämna honom 2009. Det var det som utlöste både borderline o min bipolära sjukdom. Den maniska perioden varade i ca 4 månader, följt av djupa depressioner, som varade i flera år. Under denna tid tog jag flera överdoser. Det var en salig blandning av mediciner jag stod på då. Flera gånger var det fara för mitt liv. En läkare sa att jag hade tur, för det var väldigt nära. Efter att ha legat på NIVA så var det raka vägen till psykakuten. Fick ingen hjälp där, det var mer en anhalt för personer som dom inte visste var dom skulle placera.

Det var inte förrän flera månader, kanske till och med år som jag förstod att under 2009 var jag manisk. Jag såg det hela som att äntligen fick jag må bra. Jag var så lycklig och ingen ångest. Folk omkring mig tyckte att det var så konstigt att jag helt plötsligt mådde så bra. Dom börja ifrågasätta mig och min glädje. Fick hela tiden höra: men är det verkligen bra. Jag blev riktigt förbannad på flera stycket och sa nästan upp bekantskapen pga det.

Jag kan omöjligt vara i samma grad av mani som jag var då. För då var jag inte medveten om vad mitt beteende innebar. Det är jag nu. Men det här är bara min teori. En läkare kan se det på ett helt annat sätt.

Var till Stockholm igår och träffa min syster. Jag var även på ett kbt möte på en privat klinik ang beroende/medberoende. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt. Först att träffa en ny person och sen så ska man berätta sina djupaste tankar. Från början så log och skratta jag för det mesta. Man uppfatta nog mig som nonchalant. Eller att jag kanske inte ville vara där. Det var ändå jag som valt att komma dit. Han sa till mig att jag kan nog inte hjälpa dig. Antog att han sa så för att jag inte verkade ta det seriöst, att jag inte ville bli hjälpt. Det enda jag kunde tänka på i den stunden, var att just den meningen sa min förra psykolog till mig. Även att en i programmet Lyxfällen hade fått höra det av en ”kurator” Detta var då för att försöka öppna upp personen i fråga. Att man skulle visa sina känslor. Så jag tänkte då att detta är något psykologisnack och att jag ska då minnas inte gå på detta. Jag tillät mig inte att vara sårbar, av den anledningen att jag är så fruktansvärt rädd att hamna på botten igen. I hela mitt liv har jag valt att stänga av när det blir jobbigt. Många gånger sker det per automatik. Jag är min största fiende (för att säga något klassiskt).

Just nu orkar jag inte tänka på konsekvenser. En del av mitt liv är väldigt komplicerat. Den delen vägrar att ge sig. Jag vill inte ha det i mitt liv. Det bara förstör, det är onödig energi. Det är slöseri på något som skulle kunna vara så bra, mitt liv. Ett liv där JAG är i fokus. Jag måste lägga den delen av mitt liv bakom mig och gå min egen väg. För att jag ska kunna må bra så måste något i mitt liv lämnas bakom mig.

Så det jag vill få fram i detta inlägg är, behöver jag läggas in. Jag borde inte vara så här nöjd just nu. Jag kan helt fokusera på mig själv, familj och vänner. Jag kan komma på mig själv med att le som en idiot. Det är ju inte ofta man gör det, speciellt inte när man är själv. Jag har ett fungerande liv. Jag sköter hemmet, katterna, träffar vänner och familj. Dock så har jag dålig aptit och har gått ner flera kg på några veckor,(inte pga träning utan pga att jag inte äter) Alla i min närhet säger att jag är för smal, att jag inte ser hälsosam ut. Många gånger är det jobbigt för mig att gå ut. Jag är rädd att andra ska se att jag är för smal och att jag inte ser ut att må bra. Men jag är glad om dagarna och jag kan äntligen sova bra. Jag lär känna nya människor vilket jag älskar. jag vill inte ge upp det som är bra i mitt liv just nu, det som ger mig energi att orka ta mig igenom mörkret.

Så vad göra, ta dagen som den kommer eller ta tag i verkligheten och kontakta läkare ang konsultation kring inläggning.