Kan man ha en femårskris med sig själv?
Vi smygstartade våren förra året, då vi tillbringade en vecka i Barcelona vid månadsskiftet februari/mars.
Jag hade ingen bild som kunde illustrera inlägget, så det fick bli ett semesterminne. Vid närmare eftertanke, så passar bilden ganska bra till inlägget egentligen. Jag gillar ju att resa, upptäcka nya platser, möta nytt folk, prova nya saker, vidga mina vyer… Allt sånt där man får möjlighet att göra när man reser. Ni som har ”hängt med” genom bloggen i de resor vi gjort de senaste åren vet att jag inte är den typen som lockas till all inclusive-hotell och tycker att semester är lika med att ligga vid samma pool i en hel vecka och kanske på sin höjd besöka den närliggande stranden som variation. Den stillsamheten och totala avkopplingen är liksom inte jag…
Jag avundas människor ibland som är tvärtemot hur jag är, de som KAN slappna av på riktigt, som njuter av att inte behöva göra saker och upptäcka nytt hela tiden. Människor som inte känner behov av att förflytta sig vidare hela tiden. Att jag tar mitt pick och pack, släpar iväg barnen till Grekland och öluffar utan någon förutbestämd resrutt talar mer för VEM jag är. Jag är ständigt på jakt efter nytt, men jag har fått dra i handbromsen i och med min mammaroll och kämpat för att skapa en stabil och trygg tillvaro för mig och mina barn. Men nu då?
Just nu befinner jag mig i en mycket märklig fas i livet. Det kan ha kommit med alla studierna, i takt med att mina barn har växt och jag återupptäcker mig själv och mina verkliga intressen, bortom småbarnsåren. Det har hänt något på vägen.
Kan man ha en femårskris med sig själv? I så fall tror jag att jag har det. Jag har bott i samma lägenhet, haft samma jobb, handlar i samma mataffär och går på samma gym år efter år, efter år, efter år…
Vissa trivs bra med att ha en trygg och stabil tillvaro. Jag har en smärre kris över att tillvaron är just det. Förstår ni vilka märkliga känslor jag går omkring med varje dag? Vad gör man i en sån här light-kris? Det funkar liksom inte att bryta loss från allt och tro att det löser sig, särskilt inte när man spelar på sitt ansvar som (ensamstående) förälder…
