Barnkalas deluxe – och sockerchocken!

Söndagen bjöd på ett litet äventyr in till stan. Vi var bjudna till en lanseringsfest för Elins Kalaskasse. Här är kidsen på väg ner mot Münchenbryggeriet med vackra Stadshuset i bakgrunden.

Efter alla år som bloggare har jag hunnit besöka nästintill varje festlokal och biograf i stan. Denna gången hölls eventet på Skyddsrummet. Kön var lång och det var mycket folk i lokalerna, så väl kända som okända ansikten.

Exempeldukningar med ”kalaskassen”.

Det var många som ville åka radiobilar, så barnen stod lääänge i kön. Trots den långa väntan så var dagens höjdpunkt att få köra bilarna enligt mina kiddos.

Någon ansiktsmålning blev det däremot inte. ”Jag vill inte att någon annan ska måla mig i ansiktet. Jag tycker att det är roligare att vara den som målar andra”, sa Alice, min egna lilla konstnär.

Det var modevisning, tävlingar och disco.

Vi träffade snögubben Valle mitt i vimlet. Barnen var glada att träffa favoritmaskoten från Sälen (Lindvallen).

Baren stod öppen för alla som var törstiga. Vi blev serverade dryck av en pirat och en clown.

Det dukades upp med enorma mängder tårta, bakelser och bullar. Så fort det började tömmas på faten, så var det snabbt någon där som fyllde på. Det är oerhört synd att barnkalas jämt ska förknippas med socker, ofta i helt obscena mängder. ”Hej å hå, ge barnen snabba kolhydrater så att blodsockret skjuter blixtsnabbt i höjden. Låt dem sedan härja när de är som mest sockerkickade och invänta på att blodsockerkurvan plötsligt sjunker och barnen blir trötta, arga, ledsna, sura och hungriga.” Ni kan ju gissa ljudnivån i lokalerna efter att hundratals gäster, inklusive en massa småbarn, hade gått bananas i kakbuffén?

Nu kanske det låter som att vi aldrig äter godsaker, men det gör vi. Däremot gör vi det inte så ofta och äter inte det i några stora mängder. Mina barn går ofta på barnkalas (ibland är det perioder då det är ett eller två kalas flera helger i sträck) och de kommer i stort sett alltid hem med en liten godispåse som de fått i fiskedamm eller som hejdå-gåva från kalaset. Jag köper nästan aldrig själv godis, så det är mest i kalas-sammanhang som barnen kommer i kontakt med godis. De blir glada över godiset de får och de äter kanske 2-3 godisbitar från påsen, men sedan förblir påsen orörd. Jag vet inte hur mycket godis jag har fått slänga för att det inte äts upp hemma hos oss.

Jag tror inte på förbjud, men däremot tror jag på att begränsa sig. Tyvärr har jag läst siffror om att svenskar äter 17 kg godis per person och år. Det är dubbelt så mycket som snittet i EU och skrämmande nog den högsta siffran i hela världen (!). Den överkonsumtionen av godis fortsätter vi alltså att lära ut till våra barn och gärna förknippat med när något ska firas. Nu tog jag bara godiset som exempel, men så har vi ju också chipsen, glassen, bakelserna, ostbågarna, läsken, saften, tårtorna och allt annat ”kalasgott” som vi matar barnen med när det vankas festligheter. Varför – när det finns så mycket annat gott att äta, som ger bättre bränsle?

Inlägget Barnkalas deluxe – och sockerchocken! dök först upp på TUMADRE.