Att vara vardagsstark

Träning har inte alltid varit min grej. Jag började träna som vuxen när mina barn var i förskoleålder. Jag var smal och späd i kroppen och vägde ungefär 12-15 kg mindre än vad jag gör idag. Jag misstogs ofta för att vara mina egna barns storasyster, antagligen för att jag var så petit.

Att vara småbarnsmamma slet på kroppen. Jag hade ofta ont i nacken, tyckte att matkassarna var besvärliga att bära hem, avskydde att dra barnvagnen i långa backar och undvek att packa alltför mycket i väskorna för jag visste att det skulle göra ont i axlarna om jag gick runt och bar på grejer en hel dag. Det var när jag insåg att min kropp behövde stärkas för att klara av vardagen som jag började träna.

”Du behöver ju inte träna, du som redan är så smal!”, fick jag höra sisådär sjuttioelva gånger.
Träning för mig handlade inte om att vara smal. Jag ville orka vardagen, mitt arbete och mitt liv som mamma. Jag ville bli vardagsstark, så jag började etablera nya vanor med både träning och kost. Träningen började ske regelbundet 2-3 gånger i veckan och någorlunda strukturerat. Det var kämpigt i början, men sedan tog det inte lång tid innan jag märkte skillnad. Då fick jag mersmak. Jag vet precis hur det är att vara helt ny med träning, börja från ruta ett och kliva in på gymmet där alla andra verkar så himla vältränade.

Det har gått några år sedan jag klev in på gymmet för första gången, men att träna för att vara vardagsstark är fortfarande viktigt för mig. Nu är matkassarna både fler och tyngre och backarna är både längre och brantare utan att jag tycker att det är särskilt besvärligt. Har Antonio somnat i soffan hos mormor när vi har varit där någon kväll, så är det easypeasy för mig att slänga upp honom på ryggen och knata hem med både sjuårig son och packning på ryggen. Hade jag inte tagit tag i träningen, så hade jag säkert gråtit av frustration varje gång det hände, för när han väl har somnat så sover han som en stock och skulle vara nästintill omöjlig att få hem om jag inte orkade bära.

Det är inte bara att vara vardagsstark som är viktigt för mig, utan också att vara stark när vi är på resande fot. Jag reser alltid som ensam vuxen med två barn och givetvis är det jag som får bära all packning också. Det spelar ingen roll om det är en båtluff eller en skidresa – jag vill orka hålla mig så aktiv som jag vill vara, utan att det börjar göra ont i kroppen.

Det är viktigt för mig att orka bära barnens skidor över axeln när de själva är trötta efter en heldag i backen. Det är viktigt för mig att orka bära väskorna upp för trapporna när vi kliver ombord på en färja i Grekland. Jag vill orka springa till hamnen med packning på ryggen om vi riskerar att bli försenade och jag vill orka vandra upp i bergen och uppleva öns vackraste utsikt. Därför tycker jag det är viktigt att träna för att bli vardagsstark.

Inlägget Att vara vardagsstark dök först upp på TUMADRE.